VUL

Slänger in ett kort litet inlägg här i brist på tid. Fick fixa ihop lite igår på jobbet så jag kunde gå till den förbannade gynmottagningen i alla fall. Det började med lite sovmorgon, och det var ju inte alls dumt. Tog med mig min sjuka sambo dit bort, ville inte vara själv. Dock fick han sitta kvar i väntrummet, kände liksom inte för att visa hela alabama där för både honom, läkaren och sköterskan. Hade samma läkare och sköterska sen sist, så det kändes väl rätt okej. Bad om att slippa ta ytterligare ett cellprov (det är bland det värsta jag vet och jag gråter varje gång), eftersom det förra inte visade någonting. Hon skulle ändå upp och kolla på nånting men hon trodde inte att hon skulle behöva ta något sådant prov.

Jag frågade lite snällt om hon kanske kunde göra ett VUL (vaginalt ultraljud) när hon ändå skulle gräva där. Trodde att jag skulle få ett blankt nej, men hon klurade lite på det, och när jag sa att detta är det värsta stället jag vet och jag är dessutom lite orolig för det lilla pyret, så gick hon med på det.

Det var nu jag skulle velat ha med mig Linus där inne. Jag fick se vår lilla bebis, som inte var så liten. "Oj, den var inte så liten den här inte", var läkarens kommentar. Är tydligen lite svårt att se på VUL när det är såpass långt gånget, det ska vara lättare med ett vanligt UL. I alla fall. Det var helt otroligt. Den lilla kroppen låg där och vips så for armen och handen upp. "Titta, den vinkar", sa sköterskan. Och blödig som jag är grinade jag en skvätt. Sen hoppade hela kroppen till och vips så flashade den magen för kameran. Jag tackade ungefär tretton gånger för att jag fick se. Det gjorde mycket. <3

Nu måste jag kila. Kram och ha en mysig fredagkväll. Själv ska jag tillbringa min ihop med älskling. Hemmagjord pizza och en film hoppas jag på.