Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva. Så fort jag skriver något "fel", så ska det snackas om det och spridas vidare. "Varför skriver du så på Facebook"? "Varför snackar du skit och skriver illa om mig?" "Hur kan du verka så glad?" Hur jag än skriver så blir det fel. Jag har tydligen ingen rätt att få vara ledsen. Eller glad. Och ber jag om hjälp - då är det fel. Ber jag inte om hjälp - då är jag en otacksam jävel.
Jag vaknar varje morgon intill en liten kille som jag satt till världen. Jag valde att bli mamma. Eller nej, jag valde inte, jag önskade. Och jag hade tur. Sån otrolig tur! Jag välsignades med ett helt underbart barn! Han ligger intill mig varje natt. Han är beroende av mig, och jag av honom. Jag skulle aldrig i hela mitt liv välja bort det lilla livet. Jag skulle aldrig låta något komma emellan honom och mig. Jag vill inte missa det minsta framsteg han gör i sin utveckling. Bara på några timmar längtar jag halvt ihjäl mig efter honom. Och det är dessa känslor jag bär med mig varje dag, som gör att jag klarar ett liv på egen hand med honom. Tillsammans är vi starka.
I början var det svårt att vara ensam. Nu har vi det bra. Bättre än någonsin kanske. Energin som gick till gräl finns nu att lägga på glädje. Och hopp. Det är bra, och det kommer bli bättre. Det är bara besvikelsen som vilar över mig. Djup besvikelse som fortfarande plockar energi. Därför ska jag nu krypa ner hos min ängel. Min älskade, som jag i alla fall aldrig kommer välja bort. Som jag lägger all min vakna tid hos. Den jag älskar - mest av allt. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar