Ibland blir jag så jävla trött på mig själv. Alltså, jag har ett jäkla temprament i vanliga fall. Men nu när hormon sprutar runt i hela kroppen så är jag värre än mig själv. Det liksom svartnar för ögonen och jag blir så jävla ilsk!! Kan räcka med något litet litet fel, så exploderar jag. Vissa gånger kan jag skämmas för det, onödiga gräl och löjligt gnäll. Men andra gånger så blir jag faktiskt ledsen på riktigt. När folk runt omkring inte förstår. Här är jag, jag står helt ensam, på två ben med en människa i magen. Jag bär runt på en liten person, som jag ska ha vid min sida för resten av mitt liv. Så förstå mig, när jag säger att jag känner mig ledsen eller arg, irriterad eller jävligt ensam. Skäll inte på mig för att jag är dryg, skrik inte när jag skriker, släng inte igen dörren och dra för att jag varit lite otrevlig. Förstå istället. Just nu är det mycket mig det handlar om. Men är det så jävla konstigt egentligen?? Tänk efter. TÄNK.
Jag är lycklig. Har aldrig mått såhär bra i hela mitt liv. Men samtidigt så är detta första gången jag väntar barn. Min första graviditet. Vår första graviditet. Förstå att jag är rädd. Eller osäker. Stå bredvid mig och stötta. Jag kanske inte är perfekt, kanske inte kan sätta mig in i alla andras situationer hela tiden. Jag kanske är dålig på att stötta andra. Men tänk hur stort detta är för mig, för oss.
Ska fortsätta jobba. Har varit en jobbig natt och en jobbig dag. Har kommit in i grina-för-ingenting-perioden verkar det som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar