Att gå vidare

Det är svårt att veta vilken väg man ska gå när man inte vet om man ens ska ta första steget eller inte. Ena dagen är det si, andra är det så. Jag står med öppna armar, men du går förbi med hög blick och pekar finger. Det är ungefär så det känns.
   När jag var liten hade jag en sagobok. Den handlade om en höna som ville baka en kaka. Hon bad om hjälp för att få ihop alla ingredienter till kakan. Ingen ville hjälpa henne. Hon slet för att göra mjölet, mjölka kon och allt som behövde göras. När hon väl fått ihop kakan och blivit färdig, då ville alla smaka. Ingen ville hjälpa henne att göra den, men alla skulle ta del av det färdiga resultatet. Är de värda att smaka på hennes kaka? Jag tycker inte det. Jag hoppas ni kan relatera detta till min verklighet. Man måste kämpa lite, hur orättvist det än må vara. Slita, hur ont det än må göra. Eller förlora allt. Då menar jag allt.

Ni är många som läser min blogg varje dag. Knappt någon kommenterar. Sällan är det någon av alla dessa människor som hör av sig. Antar att större delen av er är nyfikna idioter. Det är ni som inte längre hälsar, ni som frågar alla andra hur det egentligen står till. Ingen frågar mig - rätt upp och ned. Nån falsk människa kanske säger i förbifarten "Hej, hur är det?" "Ja, det är fullständigt skit faktiskt, jag har ett hål i hjärtat som skriker av smärta varje dag". Ska jag svara så? Haha nej, naturligtvis inte. Ni kommer skämmas då. Hur ska ni ställa er till det svaret, ni som alltid annars blundar för alla problem? Ni väntar er inte ett ärligt svar. Låtsas som att inga problem finns. Ne, det är synd om er faktiskt, som inte kan vara öppna och ärliga. En dag brakar ni igenom er tunna fasad. Och där kan ni ligga!

Jag känner mig som en vinnare. Faktiskt. Jag har ändrat mitt sätt. Har hittat tillbaka till den jag var förut - positiv och stark, fast på ett bättre sätt. Jag står helt själv på mina egna ben! MED en bebis. Jag är en ensamstående småbarnsmamma, som klarar mig så jävla mycket bättre än jag någonsin kunde tro! Det är med stolthet jag lägger mig på kvällen, och med glädje jag vaknar på morgonen. Däremellan känner jag naturligtvis saknar. Jag vill hellre dela vardagen med någon. Jag väntar varje dag på ett besked som aldrig verkar komma. Att vara, eller inte vara. Inte nåt jävla mellanting. Antingen ska jag sörja, gråta, vara förtvivlad och tillslut komma över detta och börja söka något nytt. Eller så börjar vår vardag igen, tillsammans. Inte hit och dit, här och där, fram och tillbaka. Det funkar inte, varken för själen eller hjärtat eller huvudet eller fan och hans moster. JA eller NEJ.

Det suger att Liam kanske aldrig får ett helsyskon. Det suger att han aldrig kommer minnas att hans riktiga föräldrar levt ihop. Det suger att tvingas genomgå detta nu. Det suger att jag förlorar Liams släkt på sin pappas sida, en släkt jag tycker så enormt mycket om. Det är mycket som gör ont. Men ändå har jag inte gett upp hoppet än, har inte kommit till det där än, då jag måste inse detta. Kanske att man slipper det till och med.


Nu vaknar min älskade son.