Nystart
Över en vecka har gått sen jag skrev senast, men det beror på att familjen nu blivit komplett igen, och jag tar vara på all tid vi har tillsammans. Det känns så bra, så fint och så... pirrigt? Nu gör vi ett helhjärtat försök och än går det så jäkla bra!!
Får skriva mer en annan dag, måste ta hand om en sjuk Liam. Vi har båda två fått vattkoppor och är nu inne på fjärde dygnet. Mardrömsvirus, fy fan säger jag bara!
Och förresten: vill önska ett jättegrattis till fina RAMONA och CHRISTIAN till deras Mileah som kikade ut igår!
Familjedag
När jag lägger mig nu så gör jag det med ett leende. Idag har varit en bra dag, hela dagen! Liam ville upp lite för tidigt imorse, men med frukost i våra magar så vaknade vi till ändå. Promenad ut i det grå vädret, så lillen fick sova några timmar. När han sen vaknade framåt elva så fixade vi lunch.
Babysim stod på schemat, hela familjen skulle åka tillsammans. Hälsade på Linus morfar på sjukhuset före simmet. Väl i bassängen var det jättekul, men Liam hann bli lite trött innan det var slut, så vi gick upp lite tidigare. Och tur var väl det, för fan så många vi varvi omklädningsrummet när de andra var klara i poolen! Hem och lagade mat allihop för att sen gå en promenad. Linus åkte till stan för att bowla, och då gav vi andra oss iväg till mamma och pappa för ett litet besök. Hem igen när lillplutten blev trött, så fick han lägga sig för natten. Linus och jag kvällsfikade lite och kollade på 'Kontoret' - vilken skit btw...
Har längtat efter en heldag med min familj, och idag fick jag det!!
Godnatt!
Att gå vidare
Det är svårt att veta vilken väg man ska gå när man inte vet om man ens ska ta första steget eller inte. Ena dagen är det si, andra är det så. Jag står med öppna armar, men du går förbi med hög blick och pekar finger. Det är ungefär så det känns.
När jag var liten hade jag en sagobok. Den handlade om en höna som ville baka en kaka. Hon bad om hjälp för att få ihop alla ingredienter till kakan. Ingen ville hjälpa henne. Hon slet för att göra mjölet, mjölka kon och allt som behövde göras. När hon väl fått ihop kakan och blivit färdig, då ville alla smaka. Ingen ville hjälpa henne att göra den, men alla skulle ta del av det färdiga resultatet. Är de värda att smaka på hennes kaka? Jag tycker inte det. Jag hoppas ni kan relatera detta till min verklighet. Man måste kämpa lite, hur orättvist det än må vara. Slita, hur ont det än må göra. Eller förlora allt. Då menar jag allt.
Ni är många som läser min blogg varje dag. Knappt någon kommenterar. Sällan är det någon av alla dessa människor som hör av sig. Antar att större delen av er är nyfikna idioter. Det är ni som inte längre hälsar, ni som frågar alla andra hur det egentligen står till. Ingen frågar mig - rätt upp och ned. Nån falsk människa kanske säger i förbifarten "Hej, hur är det?" "Ja, det är fullständigt skit faktiskt, jag har ett hål i hjärtat som skriker av smärta varje dag". Ska jag svara så? Haha nej, naturligtvis inte. Ni kommer skämmas då. Hur ska ni ställa er till det svaret, ni som alltid annars blundar för alla problem? Ni väntar er inte ett ärligt svar. Låtsas som att inga problem finns. Ne, det är synd om er faktiskt, som inte kan vara öppna och ärliga. En dag brakar ni igenom er tunna fasad. Och där kan ni ligga!
Jag känner mig som en vinnare. Faktiskt. Jag har ändrat mitt sätt. Har hittat tillbaka till den jag var förut - positiv och stark, fast på ett bättre sätt. Jag står helt själv på mina egna ben! MED en bebis. Jag är en ensamstående småbarnsmamma, som klarar mig så jävla mycket bättre än jag någonsin kunde tro! Det är med stolthet jag lägger mig på kvällen, och med glädje jag vaknar på morgonen. Däremellan känner jag naturligtvis saknar. Jag vill hellre dela vardagen med någon. Jag väntar varje dag på ett besked som aldrig verkar komma. Att vara, eller inte vara. Inte nåt jävla mellanting. Antingen ska jag sörja, gråta, vara förtvivlad och tillslut komma över detta och börja söka något nytt. Eller så börjar vår vardag igen, tillsammans. Inte hit och dit, här och där, fram och tillbaka. Det funkar inte, varken för själen eller hjärtat eller huvudet eller fan och hans moster. JA eller NEJ.
Det suger att Liam kanske aldrig får ett helsyskon. Det suger att han aldrig kommer minnas att hans riktiga föräldrar levt ihop. Det suger att tvingas genomgå detta nu. Det suger att jag förlorar Liams släkt på sin pappas sida, en släkt jag tycker så enormt mycket om. Det är mycket som gör ont. Men ändå har jag inte gett upp hoppet än, har inte kommit till det där än, då jag måste inse detta. Kanske att man slipper det till och med.
Nu vaknar min älskade son.
När jag var liten hade jag en sagobok. Den handlade om en höna som ville baka en kaka. Hon bad om hjälp för att få ihop alla ingredienter till kakan. Ingen ville hjälpa henne. Hon slet för att göra mjölet, mjölka kon och allt som behövde göras. När hon väl fått ihop kakan och blivit färdig, då ville alla smaka. Ingen ville hjälpa henne att göra den, men alla skulle ta del av det färdiga resultatet. Är de värda att smaka på hennes kaka? Jag tycker inte det. Jag hoppas ni kan relatera detta till min verklighet. Man måste kämpa lite, hur orättvist det än må vara. Slita, hur ont det än må göra. Eller förlora allt. Då menar jag allt.
Ni är många som läser min blogg varje dag. Knappt någon kommenterar. Sällan är det någon av alla dessa människor som hör av sig. Antar att större delen av er är nyfikna idioter. Det är ni som inte längre hälsar, ni som frågar alla andra hur det egentligen står till. Ingen frågar mig - rätt upp och ned. Nån falsk människa kanske säger i förbifarten "Hej, hur är det?" "Ja, det är fullständigt skit faktiskt, jag har ett hål i hjärtat som skriker av smärta varje dag". Ska jag svara så? Haha nej, naturligtvis inte. Ni kommer skämmas då. Hur ska ni ställa er till det svaret, ni som alltid annars blundar för alla problem? Ni väntar er inte ett ärligt svar. Låtsas som att inga problem finns. Ne, det är synd om er faktiskt, som inte kan vara öppna och ärliga. En dag brakar ni igenom er tunna fasad. Och där kan ni ligga!
Jag känner mig som en vinnare. Faktiskt. Jag har ändrat mitt sätt. Har hittat tillbaka till den jag var förut - positiv och stark, fast på ett bättre sätt. Jag står helt själv på mina egna ben! MED en bebis. Jag är en ensamstående småbarnsmamma, som klarar mig så jävla mycket bättre än jag någonsin kunde tro! Det är med stolthet jag lägger mig på kvällen, och med glädje jag vaknar på morgonen. Däremellan känner jag naturligtvis saknar. Jag vill hellre dela vardagen med någon. Jag väntar varje dag på ett besked som aldrig verkar komma. Att vara, eller inte vara. Inte nåt jävla mellanting. Antingen ska jag sörja, gråta, vara förtvivlad och tillslut komma över detta och börja söka något nytt. Eller så börjar vår vardag igen, tillsammans. Inte hit och dit, här och där, fram och tillbaka. Det funkar inte, varken för själen eller hjärtat eller huvudet eller fan och hans moster. JA eller NEJ.
Det suger att Liam kanske aldrig får ett helsyskon. Det suger att han aldrig kommer minnas att hans riktiga föräldrar levt ihop. Det suger att tvingas genomgå detta nu. Det suger att jag förlorar Liams släkt på sin pappas sida, en släkt jag tycker så enormt mycket om. Det är mycket som gör ont. Men ändå har jag inte gett upp hoppet än, har inte kommit till det där än, då jag måste inse detta. Kanske att man slipper det till och med.
Nu vaknar min älskade son.
Glada fredag!
Vilken himla bra dag detta blev.
Natten till idag var svår, Liam hade så hemskt ont i magen eftersom den inte skött sig på några dagar. Man är otroligt maktlös som ensam mamma när man inget kan göra åt det onda. Efter massage och försök att lugna så fick han i alla fall en Alvedon. Somnade om efter en bra stund men vaknade ett antal gånger under natten. När vi fick skynda upp runt 06:30 var vi nog lika trötta båda två.
Iväg till stan för kuratorbesök. Liam fick gå en promenad med faster medans mamma och pappa pratade. Är alltid skönt att komma dit, men om jag är så mycket klokare efteråt, det vet jag inte. Men tankar sätts igång och man går igenom en hel del inne i skallen efter ett besök där. Åkte bort till Höggravida Ramona <3 dit Hanna <3 redan kommit. Liam kom dit också efter en stund. Det bjöds på smörgås och kaffe och fika. Hade en så jäkla bra dag. Massor av skratt och gråt (Ramona är lite känslig just nu:, jag hann bara innanför dörren innan hon sa att jag tynar bort, och började gråta). Liam blev trött efter några timmar - märks så väl när rutinerna bryts och han inte får sin förmiddagsvila, så Ramona fick ligga och ha det gött i soffan, så tog Hanna hennes hund och jag Liam, så gick vi ut på promenad. Tog med barnvagnen upp till ramonas balkong där lilleman sov ett par timmar. Under tiden bestämde vi oss för att lära oss göra fiskbensfläta. Google is our friend och Ramona blev försökskanin. Kände oss som fjorton igen, när man lr sig i ordning för disco. Var bara sminkandet som fattades. Helt plötsligt var det eftermiddag och när Liam vaknade drog vi oss iväg.
Åkte till mamma och pappa i källby eftersom vi skulle åka och köpa en tvillingsulky till barnen som ska
Stå i källby. Sen blev det 3-rätters som vanligt när mamma bjur på mat. Liam klappade händerna för första gången, och åkte bobbycar. Han pratade hela vägen från stan till källby, har mycket att berätta. Det händer så mycket nytt varje dag nu!
Nu ska vi sova, är så trött. Ha en fin lördag, vi hoppas på SOL!
Frågetecken
Jag tror att jag sett ut som ett enda stort frågetecken idag. Får inga svar, bara "jag vet inte". Positiva ord och handlingar ena dagen, andra dagen är det tyst eller rent vrede. Jag vet inte vad jag ska tro, tycka, göra eller hur jag ska vara. Står helt stilla, och tar då och då ett par steg tillbaka. Sen kastas man framåt, och sen smyger man tillbaka.
Denna dagen var i alla fall bra tills kvällen kom. Eller ja, den har varit bra hela tiden, men det är nu tankarna krigar i huvudet. Liam och jag tog en lång promenad med E & E imorse. Dock vaknade Liam när vi kom hem, han som annars sover några timmar på fm. Lekte lite och hade det mysigt innan vi klädde oss och gick ut igen. Handlade i affären och gick hem, då sov han kvar ute. När han vaknade åt han kalops och lite fruktpure till efterrätt. Sen kom Linus och tog honom. Jag passade då på att springa spåret, duscha och äta god mat hos pappa.
Nu måste jag sova så jag orkar med morgondagen. Kuratortid på BVC med Linus. Känns sådär. Orkar inte riva upp detta infekterade sår igen. Vill bara se framåt! Men men. Sen ska jag umgås med underbara människor <3
Denna dagen var i alla fall bra tills kvällen kom. Eller ja, den har varit bra hela tiden, men det är nu tankarna krigar i huvudet. Liam och jag tog en lång promenad med E & E imorse. Dock vaknade Liam när vi kom hem, han som annars sover några timmar på fm. Lekte lite och hade det mysigt innan vi klädde oss och gick ut igen. Handlade i affären och gick hem, då sov han kvar ute. När han vaknade åt han kalops och lite fruktpure till efterrätt. Sen kom Linus och tog honom. Jag passade då på att springa spåret, duscha och äta god mat hos pappa.
Nu måste jag sova så jag orkar med morgondagen. Kuratortid på BVC med Linus. Känns sådär. Orkar inte riva upp detta infekterade sår igen. Vill bara se framåt! Men men. Sen ska jag umgås med underbara människor <3
Trevliga tisdag
God kväll! kan väl säga att enda gången jag har tid att skriva i bloggen är när jag gått o h lagt mig och Liam sover. Annars går det verkligen i ett på dagarna!
Imorse vaknade vi som vanligt runt sju-tiden. Upp och duschade (stackars Liam får kolla på den där omusklade, bleka kroppen varenda morgon), frukost till oss båda och lite morgonmys, innan vi tog en promenad i vårvärmen med Evelina och lilla Elsa. Liam fick fortsätta sova ute när vi kom hem medan jag fortsatte med hans present.
När han sen vaknade till liv igen lagade vi mat. Han satt med i köket och rev i lådorna, kastade plastredskap och trummade. Käkade bägge två och åkte sen till stan. Skulle till öppna förskolan, och hann innan det med en ombesiktning av bilen. Hade ju hunnit bli körförbud på den, men idag gick den igenom så fint. Sångstunden på ÖF var verkligen uppskattad, av både mammor och barn. Dom blir riktiga vildingar (barnen alltså). Stjäl varandras leksaker, vrålar och härjar. En av bebisarna kryper runt helt själv och tar de andras mat. Vi skrattade så tårarna nästan rann. Hade en trött bebis med hemåt efter det.
Blev en eftermiddagspromenad ut till Bente så Liam fick sova lite. Ute hos dem bjöds det på tårta eftersom Maddox idag är ett halvår! Mysigt, och även pappa och Calle kom och avnjöt tårtan. Nu på kvällen har Linus varit här en sväng och ätit. Vi försöker ses ibland och bara vara, inte diskutera allt, utan se framåt istället och vara vänner. Jag försöker vara positiv varje dag, och mår så mycket bättre utav det. Vissa dagar bryter jag ihop totalt, men det är inte så konstigt. Man får vara ledsen i en separation. Jag är helt öppen med allt för min familj och vissa vänner, allt för att slippa bära på allting själv. Tror det är viktigt, för att själv inte drunkna i sin sorg.
Nu är det dags att sova. Hoppas på en bra onsdag! Dagen är helt planlös, så vi tar den som den kommer och är öppna för alla förslag :)
Imorse vaknade vi som vanligt runt sju-tiden. Upp och duschade (stackars Liam får kolla på den där omusklade, bleka kroppen varenda morgon), frukost till oss båda och lite morgonmys, innan vi tog en promenad i vårvärmen med Evelina och lilla Elsa. Liam fick fortsätta sova ute när vi kom hem medan jag fortsatte med hans present.
När han sen vaknade till liv igen lagade vi mat. Han satt med i köket och rev i lådorna, kastade plastredskap och trummade. Käkade bägge två och åkte sen till stan. Skulle till öppna förskolan, och hann innan det med en ombesiktning av bilen. Hade ju hunnit bli körförbud på den, men idag gick den igenom så fint. Sångstunden på ÖF var verkligen uppskattad, av både mammor och barn. Dom blir riktiga vildingar (barnen alltså). Stjäl varandras leksaker, vrålar och härjar. En av bebisarna kryper runt helt själv och tar de andras mat. Vi skrattade så tårarna nästan rann. Hade en trött bebis med hemåt efter det.
Blev en eftermiddagspromenad ut till Bente så Liam fick sova lite. Ute hos dem bjöds det på tårta eftersom Maddox idag är ett halvår! Mysigt, och även pappa och Calle kom och avnjöt tårtan. Nu på kvällen har Linus varit här en sväng och ätit. Vi försöker ses ibland och bara vara, inte diskutera allt, utan se framåt istället och vara vänner. Jag försöker vara positiv varje dag, och mår så mycket bättre utav det. Vissa dagar bryter jag ihop totalt, men det är inte så konstigt. Man får vara ledsen i en separation. Jag är helt öppen med allt för min familj och vissa vänner, allt för att slippa bära på allting själv. Tror det är viktigt, för att själv inte drunkna i sin sorg.
Nu är det dags att sova. Hoppas på en bra onsdag! Dagen är helt planlös, så vi tar den som den kommer och är öppna för alla förslag :)
Välkommen VÅR!
Ja, jag håller kvar vid gårdagens känslor, tänker inte deppa. Men däremot när vi vaknade lite för tidigt imorse, efter en ganska dålig natt, ja då kändes livet inte lika roligt. Det räcker dock med ett leende och ett 'gaaavaa' från min lintott så är dagen helt klart värd att vakna upp till.
Det blev frukost för oss båda innan vi lekte och dansade och sjöng innan vi tog morgonpromenaden. Mötte så passande våra nya grannar, Evelina och Elsa, 2,5 månader, ute. Så vi tog promenaden tillsammans och bestämde att vi skulle fortsätta ses. Vad kul det är att bara gå och prata med en ny människa, berätta och fråga massa saker, och inse att man har massor gemensamt.
Väl hemma sov Liam ett par timmar och jag började pyssla. Håller på med en
Halvårspresent till honom. Har aldrig haft tid att pyssla sen Liam föddes, så det känns så bra när man hittar lite tid! När han väl vaknade blev det mat. Vädret var ju helt fantastiskt, så vi klädde oss och tog oss en promenad till affären med bärselen. Mina axlar fick sig ett rejält träningspass med min tiokilos klump på magen :) vi köpte i alla fall lite fika till oss båda och gick hem för en fika på framsidan. Liam gick sitta i sin vagn och äta mango-persiko-ananas-puré med pärondricka och jag fick kaffe och kaka. Sen kom även syster med Maddox på fika.
Påskfjädrarna sattes upp i trädet och gav ännu mer vårkänslor. Leija sprang och hoppade efter flugor och Liam satt i sin vagn och kollade på fjädrarna i alla skrikiga färger. Gick in efter ännu en promenad och fixade lite. Sen kom pappa med ivory så tog vi oss en långpromenad i skogen så Liam fick sova en stund.
Han har idag kommit på att man kan krypa. Han vet hur han ska
Göra, men det är som att alla kroppsdelar inte hänger med på hans tänk riktigt på samma gång. Så mycket vilja i den killen. Men stöttar man bara bakom fötterna så ålar/kryper han framåt.
Nu måste vi sova. Håller tummarna för en lika fin dag imorgon! Blir ombesiktning av bilen, sångstund på öppna förskolan och efter det promenad med de andra mammorna i gruppen.
Godnatt, kram!
Det blev frukost för oss båda innan vi lekte och dansade och sjöng innan vi tog morgonpromenaden. Mötte så passande våra nya grannar, Evelina och Elsa, 2,5 månader, ute. Så vi tog promenaden tillsammans och bestämde att vi skulle fortsätta ses. Vad kul det är att bara gå och prata med en ny människa, berätta och fråga massa saker, och inse att man har massor gemensamt.
Väl hemma sov Liam ett par timmar och jag började pyssla. Håller på med en
Halvårspresent till honom. Har aldrig haft tid att pyssla sen Liam föddes, så det känns så bra när man hittar lite tid! När han väl vaknade blev det mat. Vädret var ju helt fantastiskt, så vi klädde oss och tog oss en promenad till affären med bärselen. Mina axlar fick sig ett rejält träningspass med min tiokilos klump på magen :) vi köpte i alla fall lite fika till oss båda och gick hem för en fika på framsidan. Liam gick sitta i sin vagn och äta mango-persiko-ananas-puré med pärondricka och jag fick kaffe och kaka. Sen kom även syster med Maddox på fika.
Påskfjädrarna sattes upp i trädet och gav ännu mer vårkänslor. Leija sprang och hoppade efter flugor och Liam satt i sin vagn och kollade på fjädrarna i alla skrikiga färger. Gick in efter ännu en promenad och fixade lite. Sen kom pappa med ivory så tog vi oss en långpromenad i skogen så Liam fick sova en stund.
Han har idag kommit på att man kan krypa. Han vet hur han ska
Göra, men det är som att alla kroppsdelar inte hänger med på hans tänk riktigt på samma gång. Så mycket vilja i den killen. Men stöttar man bara bakom fötterna så ålar/kryper han framåt.
Nu måste vi sova. Håller tummarna för en lika fin dag imorgon! Blir ombesiktning av bilen, sångstund på öppna förskolan och efter det promenad med de andra mammorna i gruppen.
Godnatt, kram!
Tro, hopp och... Kärlek?
Idag har jag känt hopp. Man ska inte känna det i alla lägen. Kanske inte heller i detta läget. Men just nu mår jag bra av det. Jag blir pigg och glad när jag känner en ynka, gnutta hopp. Och om det nu är så att jag inte får det jag vill, då kommer jag likt förbannad bryta ihop, varesig jag varit hoppfull eller inte.
Tänk er att ni vill ha besök av en viss person. Personen säger "jag kanske kommer" och du tänker direkt att "han kommer aldig". Men ändå kan du inte sluta hoppas. Kanske knackar det på dörren snart. Kanske kommer han ändå. Sen knackar det och du blir överlycklig. Eller så knackar det inte. Men då har du i alla fall varit glad på vägen.
Min unge sussar gott i sin säng, så nu ska jag göra detsamma. Som vanligt kurrar magen när jag lägger mig, men jag har faktiskt ätit mat idag en gång. Fast det var länge sen. Min mamma börjar nog tycka jag tappat lite för många kilon nu, eftersom hon kommer med matlådor nästan dagligen till mig. Hon vet att jag älskar hennes mat. Och jag gör allt jag kan för att i alla fall få tummen ur och värma maten och picka i mig en och annan gaffel. Jag älskar henne <3
Godnatt allihop. Imorgon vaknar vi upp till den dagen som sägs bli årets hittills
Varmaste dag. Känns underbart!!
Tänk er att ni vill ha besök av en viss person. Personen säger "jag kanske kommer" och du tänker direkt att "han kommer aldig". Men ändå kan du inte sluta hoppas. Kanske knackar det på dörren snart. Kanske kommer han ändå. Sen knackar det och du blir överlycklig. Eller så knackar det inte. Men då har du i alla fall varit glad på vägen.
Min unge sussar gott i sin säng, så nu ska jag göra detsamma. Som vanligt kurrar magen när jag lägger mig, men jag har faktiskt ätit mat idag en gång. Fast det var länge sen. Min mamma börjar nog tycka jag tappat lite för många kilon nu, eftersom hon kommer med matlådor nästan dagligen till mig. Hon vet att jag älskar hennes mat. Och jag gör allt jag kan för att i alla fall få tummen ur och värma maten och picka i mig en och annan gaffel. Jag älskar henne <3
Godnatt allihop. Imorgon vaknar vi upp till den dagen som sägs bli årets hittills
Varmaste dag. Känns underbart!!
Kvällstankar
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva. Så fort jag skriver något "fel", så ska det snackas om det och spridas vidare. "Varför skriver du så på Facebook"? "Varför snackar du skit och skriver illa om mig?" "Hur kan du verka så glad?" Hur jag än skriver så blir det fel. Jag har tydligen ingen rätt att få vara ledsen. Eller glad. Och ber jag om hjälp - då är det fel. Ber jag inte om hjälp - då är jag en otacksam jävel.
Jag vaknar varje morgon intill en liten kille som jag satt till världen. Jag valde att bli mamma. Eller nej, jag valde inte, jag önskade. Och jag hade tur. Sån otrolig tur! Jag välsignades med ett helt underbart barn! Han ligger intill mig varje natt. Han är beroende av mig, och jag av honom. Jag skulle aldrig i hela mitt liv välja bort det lilla livet. Jag skulle aldrig låta något komma emellan honom och mig. Jag vill inte missa det minsta framsteg han gör i sin utveckling. Bara på några timmar längtar jag halvt ihjäl mig efter honom. Och det är dessa känslor jag bär med mig varje dag, som gör att jag klarar ett liv på egen hand med honom. Tillsammans är vi starka.
I början var det svårt att vara ensam. Nu har vi det bra. Bättre än någonsin kanske. Energin som gick till gräl finns nu att lägga på glädje. Och hopp. Det är bra, och det kommer bli bättre. Det är bara besvikelsen som vilar över mig. Djup besvikelse som fortfarande plockar energi. Därför ska jag nu krypa ner hos min ängel. Min älskade, som jag i alla fall aldrig kommer välja bort. Som jag lägger all min vakna tid hos. Den jag älskar - mest av allt. <3
Jag vaknar varje morgon intill en liten kille som jag satt till världen. Jag valde att bli mamma. Eller nej, jag valde inte, jag önskade. Och jag hade tur. Sån otrolig tur! Jag välsignades med ett helt underbart barn! Han ligger intill mig varje natt. Han är beroende av mig, och jag av honom. Jag skulle aldrig i hela mitt liv välja bort det lilla livet. Jag skulle aldrig låta något komma emellan honom och mig. Jag vill inte missa det minsta framsteg han gör i sin utveckling. Bara på några timmar längtar jag halvt ihjäl mig efter honom. Och det är dessa känslor jag bär med mig varje dag, som gör att jag klarar ett liv på egen hand med honom. Tillsammans är vi starka.
I början var det svårt att vara ensam. Nu har vi det bra. Bättre än någonsin kanske. Energin som gick till gräl finns nu att lägga på glädje. Och hopp. Det är bra, och det kommer bli bättre. Det är bara besvikelsen som vilar över mig. Djup besvikelse som fortfarande plockar energi. Därför ska jag nu krypa ner hos min ängel. Min älskade, som jag i alla fall aldrig kommer välja bort. Som jag lägger all min vakna tid hos. Den jag älskar - mest av allt. <3
Medans dagarna, veckorna och till och med månader går, kommer jag och min fina Liam ett steg närmare varandra. Han utvecklas så snabbt, jag hänger inte riktigt med. Och i denna eviga lycka, bränner tårarna bakom ögonlocken. Tyngden av ett misslyckande trycker över bröstet. Det är inte längre han och jag, mamma och pappa. Tiden är förbi. Kanske skulle detta skett för länge sen, men då låg en liten ängel i magen och väntade på att få komma ut i världen. Ett försök till att laga det stora hål som blivit, med tråd som bara gick av, gång på gång. Det är inte längre vi. Nu är det Du och jag, min son. Och tillsammans är vi oslagbara!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)