Att förlösas med kejsarsnitt

Jag tänkte bara skriva några rader om hur det var att förlösas med kejsarsnitt. När vi hade träffar med vår föräldragrupp talades det såklart mycket om förlossningen. Det var väl egentligen det som snurrade i våra allas huvuden, så smärtlindring, hur man vet när förlossningen startar, pappans roll, mm diskuterades mest.
   Ordet kejsarsnitt kom upp någon gång, men det var inte direkt någon större diskussion kring just det ämnet. Alla hade hört talas om det och att det kan bli aktuellt, men mer tänkte i alla fall inte jag på det. Tack vare att en vän till oss gjorde ett planerat snitt började jag googla lite på just ordet kejsarsnitt och läste på lite om det.

När min syster sedan skulle föda (exakt 1 vecka före Liams födelsedag), slutade förlossningen med ett snitt. Hon berättade en del om det, och jag tyckte det var intressant att fråga mycket, kolla på snittet och allt som hör till. Att jag själv skulle bli snittad fanns inte på kartan. Jag hade ju planerat förlossningen in i minsta detalj; När värkarna väl skulle starta skulle jag ta ett par alvedon och lägga mig och vila. Jag skulle sen duscha och använda mig av en varm vetekudde. Målet var att stanna hemma så länge som bara gick, så att tiden på förlossningen inte skulle bli allt för långdragen. Jag skulle ha med mig musik som jag tyckte om och spel för att fördriva tiden. Jag skulle bada när jag väl var på KSS, sedan använda lustgas och om det behövdes, även få en ryggmärgsbedövning. 
   När vi då kom in på söndagen och de berättade att vi skulle få vara kvar tills Liam var ute blev jag ledsen. Inte en enda värk hade jag ju, och allt skulle alltså ske på förlossningen. Hur jäkla lång tid skulle inte det ta?! Mina planer som jag smitt under 9 månader gick i kras. Ingenting blev ju som vi hade tänkt oss.

När bestlutet väl var taget att Liam skulle komma ut omedelbums med hjälp av kejsarsnitt blev jag så glad. Hela kroppen spratt, och att de körde upp en kateterslang i fjöset på mig gjorde mig inte nåt! Jag skulle inte ha ont, skulle inte känna en enda värk. Jag skulle inte vara öm i underlivet eller ha svårt att skita efteråt (även om det inte är helt lätt att gå på toa med kateter och hård mage efter ett snitt heller). Men så gick i alla fall mina tankar. Jag var inte rädd, vad fanns det att vara orolig för? Jag skulle ju ha min bebis i famnen om bara några minuter - hur underbart kändes inte det? 
   
När Liam väl var ute och vi fått de där goda smörgåsarna kände jag hur det bara bubblade till under täcket. Hade fortfarande den vita rocken, samt ett täcke från operation och två filtar. Jag tänkte inte mer på det, antog att det kanske var bedövningen som började släppa. Blev mer och mer yr i huvudet och frös som en tok. Tillslut lyfte jag på täcket och såg ett blodbad som hette duga. Det var blod genom allt och under hela mig, från ryggen ner till knäna. Larmade på personalen som var helt kolugna konstigt nog. Jag tog förgivet att operationen misslyckats, att de skulle pumpa i mig ett par påsar blod som skulle pulsera ut genom magen och Liam skulle bli moderslös. Men, de la om såret på magen och sa att det var lugnt, att det blödde rejält men att magen var sydd i flera lager, så att ingenting kunde spricka upp helt. Det var väl egentligen enda gången jag blev rädd. 
   
Jag rullades upp på BB där Linus, Liam och jag fick ett eget rum med eget badrum. Personalen fixade en säng till Linus också, så det blev som en dubbelsäng. Jag ville duscha, så personalen och Linus fick hjälpa mig. Det kändes lite konstigt att ta sig ur sängen när bedövningen fortfarande satt i från magen och ner till låren, men barnmorskorna lovade att benen skulle bära så länge bedövningen släppt i knäna och nedåt. Jag är så glad att Linus hjälpte mig som han gjorde. Jag stapplade iväg med en personal in i badrummet på svajiga ben och krokig som en banan eftersom jag inte riktigt vågade sträcka på mig med tanke på såret. De renbäddade min säng och Linus tvålade in mig samtidigt som han höll reda på min två-meters kateterslang. :) Barnmorskan la om såret igen och sen fick vi vila lite. På kvällen kom nyblivna farmor, farfar och faster och hälsade på. Jag vågade inte riktigt gå så långt, så jag fick en rullstol att åka runt i. Bekvämt ska det vara :)
   På onsdagen drog dom min kateter, och jag var livrädd att aldrig mer känna mig pinknödig, att få ha blöja resten av mitt liv ungefär. Men det funkade direkt, och det var skönt att slippa den långa slangen. (Även om det var toppen på nätterna, att aldrig behöva gå upp och kissa :) ) På Liam gjorde barnläkaren en kontroll och vi fick även bada honom. Pinkeriet och bajsandet hade kommit igång på den lille, och på onsdag kväll kom även nyblivna mormor, morfar, moster, kusin och mosters gubbe för ett besök.

På torsdag morgon frågade jag när vi får åka hem. Vi kände att vi klarade oss bra och att det vore väldigt skönt att få komma hem. Det enda de ville göra var att kolla mitt sår, göra hörseltest på Liam samt prata lite. En läkare kom in och frågade hur allt kändes och talade ännu en gång om varför det blev ett kejsarsnitt. (De gjorde detta när de sytt mig också, för att jag inte skulle behöva undra. Allting var normalt, alltså var det inte min kropp det var "fel på" som inte satte igång förlossningen, utan förr eller senare skulle Liam kommit ut naturligt, bara det att riskerna var för många för att vänta ut honom. Kan säga att detta var underbart att få höra, så slapp jag ligga och fundera på det efteråt och jag kan vara lugn inför nästa barns ankomst.) Efter lunch fick vi i alla fall åka, och jag kan säga att det kändes overkligt, men helt fantastiskt att få ta med den lille parveln hem till oss.

Sammanfattningsvis: Jag har i stort sett bara positiva upplevelser och minnen från Liams födelsedag. Ett kejsarsnitt räknas som en stor bukoperation, men det känns inte alls så stort fysiskt sett. Det är en lång läkeprocess, inte förrän om ett år har nerverna hittat tillbaka och allt är återställt. Jag får inte träna mer än gå promenader förrän om 6 månader. Ändå känns det inte så jobbigt, jag var snabbt på benen och känner mig så gott som frisk, förutom att orken inte riktigt finns än. Hade en genomgång med en sjukgymnast på BB hur jag skulle gå tillväga när jag skulle resa mig upp, lägga mig ned, vända mig i sängen, osv. Lyssnade väl inte direkt, eftersom det gjorde mer ont att göra som hon sa. Men när såret en kväll sprack upp lite i ena kanten och jag besudlade både golv, säng och hela mig med blod, förstod jag att jag nog måste göra som hon sa i alla fall.

Utan Linus stora stöd vet jag inte hur jag skulle fixat allt. Jag som inte ens har fisit inför honom under de här snart två åren vi varit tillsammans, fick nu inse att det inte var någon idé att hålla tillbaka något som kändes "pinsamt". Han fick trösta mig alla gånger jag grät som ett barn, lugna mig när jag fick panik, hjälpa mig byta genomblodiga kompresser, hålla min kateterpåse, se mig naken och fullkomligt genomsliten, följa mig till toaletten och allt man kan tänka sig. Han som är både spruträdd och inte kan se blod, har varit med under mitt kejsarsnitt och varit helt underbar. Tack mitt hjärta.

Såhär ser magen ut 2 veckor efter förlossningen. Hormonranden är kvar, men den försvinner nog snart. Fortfarande är magen degig, så jag längtar tills jag får träna igen! Men som ni ser är ärret inte särskilt långt. Jag trodde det skulle se annorlunda ut.

(Ursäkta om texten är rörig, har skrivit på den vid flera tillfällen och fått skriva om då datorn hängt sig, men.. :) )

Min förlossningsberättelse

Söndagen den 18:e september åkte Linus och jag in till KSS förlossningsavdelning för en såkallad överburenhetskontroll. Jag hade då gått över 15 dagar och var i V.42+0. Det var tänkt att de skulle kolla puls och blodtryck på mig, kolla bebisens hjärtljud med CTG samt göra ett UL för att mäta mängden fostervatten. Detta hade vi ju gjort ett antal gånger tidigare, så vi visste vad som väntade.
   Vi kom in i ett undersökningsrum strax före 10:00 då en undersköterska i min ålder kom in. Hon började med att ta puls och blodtryck och gick iväg igen. Linus satt i hörnet på rummet och jag satt på britsen. In kom sedan en barnmorska som satte CTG:t. Jag låg lugnt på sängen där medan hon kopplade på dosorna. Jag tittade på skärmen som visade bebisens hjärtslag. 45 slag/minut. Hon nödlarmade, utan att säga ett ord till oss, och inspringandes kom två barnmorskor till samt undersköterskan. En satte nål i handen på mig, en annan satte ett ID-band runt min handled, en körde igång UL-apparaten och nån sa att vi skulle förberedas för akut snitt. En människa drog av mig tröjan och en annan byxorna. Linus förstod ingenting, han hade inte sett skärmen med hjärtljuden. Medan dom höll på och greja med mig gick hjärtljuden upp till över 100. Ett normalt hjärtljud ska ligga mellan 100-150 slag/minut.
    Jag började stortjuta när jag förstod vad som hade kunnat hända. Och allt gick ju så jäkla fort!! Barnmorskan som hade kommit in först av alla och kopplat CTG:t sa till oss att det är så de måste jobba när det blir akuta snitt - allt måste ske väldigt fort. Hon sa också att vi inte kommer att åka hem utan en bebis med oss. Med de hjärtljuden ska vi bevakas tills han eller hon är ute. Ett ultraljud gjordes och visade att det var minimalt med fostervatten kvar. Moderkakan började bli kass eftersom jag gått över tiden så länge, så det var inte lovande.

Vi fick ett rum på förlossningen där jag fick ligga med CTG i flera timmar. Under tiden gick hjärtljuden upp och låg länge mellan 180-190 slag/min. Detta gjorde att de ännu en gång diskuterade ett snitt, eftersom barnet inte mådde bra där inne och var väldigt stressat. Jag fick dropp som efter ännu några timmar fick ned hjärtslagen. Barnmorskan "gick in" och kände på livmodertappen som låg långt bak och var mjuk, men omogen. Grät som ett barn, gjorde ju vansinnigt ont när hon körde upp näven så jävla långt. Detta betydde i alla fall atti ngen vaginal förlossning var på gång på egen hand.
   Jag fick på kvällen ett rum uppe på BB, avdelningen för oförlösta. Dock var BB för förlösta fullt, så det låg många nyblivna mammor med deras skrikande bebisar på oförlösta också. Jag fick ett rum där en ung tjej från Lidköping låg. Hon låg dock inne för att bromsa sin förlossning, då hon bara var i V.31 och slemproppen redan gått. CTG togs gånger flera den kvällen, och var då helt normala. Linus fick åka hem och hämta den packade BB-väskan och lämna den hos mig innan han åkte hem igen. Det fanns ingen plats för honom, så han kunde inte stanna över natten. Kan säga att det var hemskt att bli "lämnad" kvar där. Min trygghet, mitt största stöd, var tvungen att åka. Tårarna slutade aldrig rinna när jag sa hejdå till honom nere vid entrén.

Gick direkt och la mig och somnade på något sätt i den knarriga, hårda sängen. Dock vaknade både jag och rumskompisen klockan 06 av en skrikande unge utanför dörren. Tog mig en dusch och väntade på frukost. Linus kom runt 09-tiden, då de redan hunnit göra ett CTG som var normalt. De "gick in" och kände även idag (och jag grät ikke!), och sa att livmodertappen var mjuk, men inget mer. Men att det var ett väldigt gott tecken. De skulle köra igång mig idag, och BM på BB trodde att de skulle göra en hinnsprängning, alltså ta hål på hinnorna så att vattnet går.
   Rullades ner på förlossningen igen och fick ett nytt rum. Där skulle de diskutera hur de skulle starta mig. Det fanns tydligen bara två alternativ. Och det jag inte visste var att dessa två alternativ endast var en start, steg ett, i igångsättningen. Alternativen skulle troligen inte sätta igång värkarbetet, utan skulle bara få livmodertappen att mogna och utplånas. Efter det kunde nästa igångsättningsmetod diskuteras, för att få igång värkarna. Alltså var vägen ännu väldigt lång, och det kändes rent utsagt förjävligt att hela tiden känna oro för lill*n i magen med hjärtljuden som inte varit bra, och att veta att det var så långt kvar innan jag ens kunde börja få värkar.

En barnmorska kom och berättade hur vi skulle börja. Hon visade mig en lång kateterslang som skulle föras upp i livmodern och där blåsa upp en ballong. Ballongen skulle då "lura" min kropp att det var barnets huvud som tryckte på, och skulle då få igång saker och ting. Jag fick panik med en gång när jag såg slangen. Hur fan skulle dom få in en lång, tjock slang i min helt oöppnade livmoderhals som dessutom låg så långt bak att de knappt nådde när de kände?? Jag hade dock inget val, så det var bara att snällt följa med till gynstolen och träffa en läkare som skulle köra upp den där grejen. Det räckte dock att jag såg de där kalla verktygen innan jag började gråta och fick en panikattack. "ANDAS", hörde jag barnmorskan säga. "Ni har väl övat på profylaxandning?!" Den där förbannade kärringen fattade tydligen inte att min kropp hade panik, jag kunde inte styra den. Hur ska man kunna profylaxandas när man hyperventilerar och inte får kontroll på sin kropp??! De fick ge upp. Linus försökte förklara att det är min största fobi, sedan ett misslyckat försök att sätta in en spiral gjorts och framkallat fruktansvärda värkar (för ett visst antal år sedan).

De valde nu det andra alternativet. Det var en lång remsa med en typ tygbit längst upp på toppen. Remsan skulle föras upp bakom livmodertappen, där den skulle svälla. Tygbiten var fullt med en gel (prostaglandin) som skulle få livmodertappen att mjukna. Gick hur bra som helst när barnmorskan (en ny sådan denna gången) satte dit den. Den kunde nu sitta upp till ett dygn, och hade ingenting hänt med livmodertappen då kunde en ny sättas in. Alltså - lååång tid kvar, lång väntan. Tur vi hade TV på rummet. Och att vi var ensamma. Nu blev Linus lovad att få stanna kvar hos mig under natten.
   Eftermiddagen och kvällen gick, jag var ständigt bevakad med CTG på magen, och fick som tur var en sladdlös, så jag kunde vara uppe och röra mig. På kvällen när vi gjorde oss i ordning för natten fick jag plötsligt regelbundna värkar. Nattpersonalen satte CTG igen (när jag äntligen blivit av med den andra) som visade värkar ungefär var 5:e minut. Jag var helt slut redan innan efter en lång dag, så när de kopplade bort CTG:t fick jag en sömntablett och smärtstillande samt en varm vetekudde att ha vid magen. Somnade gott och vaknade helt smärtfri vid 03-tiden, då de satte CTG igen. På tisdag morgon skulle de kolla hur livmodertappen nu kändes, och om jag till och med kanske hade börjat öppnas i och med värkarna på kvällen/natten. Dock hade ingenting hänt. Allt kändes precis som igår. Mitt hopp försvann. Allt positivt var som bortblåst. Inget barn på väg alltså. Ännu längre väntan framför oss.

Efter frukost kopplade de på CTG igen. Hjärtljuden var nu stressade ännu en gång och låg stadigt på 180 slag/minut. De skulle nu besluta hur de skulle gå vidare med igångsättningen. Efter ett tag kom barnmorskan och sa att de hade bestämt för att göra ett akut kejsarsnitt. Både Linus och jag blev väldigt lättade och glada över detta. På något sätt var vi ju inställda på det ända sedan söndagen, och eftersom ingenting hände med igångsättningen växte oron hela tiden för bebisen i magen. Vi frågade när under dagen snittet skulle ske, och inom 30 minuter skulle jag ligga färdig för kniven. En helt underbar narkosläkare, Daniel, kom in och berättade för oss, tydligt och bra, om hur allt skulle gå till. Linus skulle få vara med, jag skulle få en kateter och ryggmärgsbedövning. Linus fick gröna kläder och gick iväg för att byta om. Under tiden slängde de in en kateter i mig och körde iväg mig till operationsrummet. Där möttes jag upp av ett helt gäng. Barnmorskor, läkare, narkosläkaren, och senare kom Linus också.

De körde in en nål i andra handen också (hade ju kvar en från söndagen), gav mig någon typ av dropp i ena och ett annat i den andra. Jag fick en blodtrycksmanchett som hela tiden kollade trycket, samt en syresättningsgrej på ett finger. När de grejat färdigt fick jag sätta mig på britsen. Linus stod framför mig och jag skulle luta huvudet mot hans mage. Narkosläkaren sterilicerade ryggen på mig och Linus masserade mina axlar så jag slappnade av. Frös som en dåre med den där tunna vita rocken på mig. Daniel berättade att det skulle sticka till i ryggen, och direkt när det hade gjort det skulle jag lägga mig. Jag hade 10 sekunder på mig innan hela nederdelen av kroppen var bortdomnad och då skulle det bli tungt för dom att hjälpa mig ner. Jag kände ett litet stick, och blev helt varm från magen ner till fötterna - så skönt!! Dock började dom tjata att jag fort skulle lägga mig, så jag fick lyda. Efter någon minut kunde jag inte röra något alls från naveln och ner.
   De satte upp det stora gröna skynket och Daniel körde upp en slang med nåt mjukt i näsan på mig som skulle göra att jag inte skulle spy av bedövningen.

Vid min huvudända hade jag Linus, en barnmorska samt Daniel under hela snittet. Han ville att jag skulle berätta hur jag kände hela tiden. Ingenting gjorde ont, men allt var väldigt obehagligt. De gjorde ett såkallat bikinisnitt, alltså ett snitt under troskanten ungefär. Först skar de i huden och fettet, sedan drar de sönder muskler och skit tills de kommer in till livmodern. De skär upp den så de kommer in till hinnorna då de står med en sug och suger upp fostervattnet (det som fanns kvar) och blod. När de kommit så långt kändes det som att en stor man stod och hoppade under bröstkorgen på mig, samtidigt som en annan slet nerifrån snittstället och drog ut. Detta var nog det värsta under snittet. Jag minns det som att jag skrek som en idiot, men det gjorde jag tydligen bara inombords. Hela tiden fick jag stöttning av en likblek, svettig Linus och en kolugn narkosläkare. Det tog 7 minuter från att jag fick bedövningen tills vi hörde ett barnskrik. En barnmorska kom fram till mig och Linus med ett barn i famnen. Jag tittade på Linus, han tittade på mig och vi storgrät. Vi hade inte trott på att vi hade ett barn i magen, förrän han verkligen var där.

"Vad blev det", frågade jag. Hon visade då en liten snopp och sa "det blev en sån här". Kunde verkligen inte sluta gråta. Linus fick gå iväg och klippa navelsträng och väga lillkillen medan jag syddes. Hela tiden när han var borta pratade en BM och Daniel med mig. De frågade vad vi hade tänkt för namn, hur vi bodde, hur det kändes, mm. När Linus sen kommer in berättar han vad han vägde och hur lång han var. 4180 g och 54 cm lång. Fick en smärre chock. Den där "lilla magen" som alla sa, hur fasiken fick en så stor kille plats där inne?! Linus och jag hade pratat om namn kvällen innan. Hela graviditeten hade vi planerat att om det blev en kille skulle han heta Theodor. Dock tyckte ingen av oss att det kändes helt hundra, så vi höll på med lite namnförslag fram och tillbaka. Vi kom fram till att vi ville ha ett namn som passade vår familj, alltså något på Li. Liam var ett förslag. Hade inte tänkt mer på det sedan, men Linus la lillkillen på mitt bröst och sa "Det är nog en liten Liam". Och ja, det var verkligen det. Kändes rätt direkt! Efter en timme inne på operation var jag färdigsydd. De tog bort det gröna skynket och då fick jag nästa chock. En helt platt mage! Hade inte ens tänkt tanken att bebismagen skulle vara väck! Och där inuti var det nu som en tom grop.

Kom tillbaka till vårt rum, där Linus och våran Liam redan var. Fick amma honom för första gången och sedan fick vi den efterlängtade frukosten med fina smörgåsar, äppeljuice i champagneglas och flagga. Vilken otrolig lycka!!