Tiden bara springer iväg, och vi med den. Liam blir redan 3 månader på tisdag och det händer massor varje vecka. Han har till exempel börjat stödja med armbågarna när han ligger på mage. Nästa steg blir att sätta i händerna och göra små armhävningar. Han har börjat greppa olika saker. Mer och mer personlighet börjar komma fram, så underbart att se. Han ler och skrattar så gott. Kanske inte direkt ljudligt, han skrattar och ler istället med hela ansiktet.
Babymassagen är slut, så nu kommer inte vi mammor träffas så längre. Vi har därför bestämt att ses hos varandra allesammans nu för att behålla kontakten. Är verkligen så roligt att träffa dom. Att se alla små bebisar utvecklas och växa tillsammans. Tänk att vi alla satt, stora och otympliga, på föräldraträffarna och bara väntade på att få kläcka - och nu ligger våra barn i en ring på golvet, rullar runt och tittar på varandra. Härligt!!
På tisdag ska Liam få 3-månadersvaccinet. Då blir det även vägning och mätning. Sist (för 3 veckor sen) vägde han ju 6200-nånting och var 65 lång, så han är en lång och ståtlig grabb. Tänk att han ska få fira sin första jul om några dagar. Nu kommer julen få en helt ny betydelse.
Annars mår vi bra, lilla familjen. Linus jobbar och jag är hemma. Det är lite svårt att få rutiner, eftersom nätterna är lite småjobbiga. Det är ofta matningar och sen har Liam ibland svårt att somna om. Så tidiga morgnar blir det. Men sen är det galet skönt att få gå och lägga sig under täcket för sig själv när Linus kommer hem från jobbet och tar Liam, och bara sova tills man vaknar på kvällen när det är massa bra på TV. Linus har varit föräldraledig varje fredag nu sedan ett par veckor tillbaka, och fram till nyår, så vi har haft några extra dagar tillsammans.
Ikväll ska jag iväg på julfest på jobbet, ska bli jättekul att träffa alla igen. Liam får dock stanna hemma hos pappa och mysa.
Testade förresten att ta till lite ersättning igårkväll innan vi la oss, för att Liam skulle bli riktigt mätt och kanske sova ett par extra timmar innan det är dags för mat igen (ett tips från BVC). Detta tyckte han smakade pest verkade det som, hela ansiktet grimaserade och han ville inte svälja den. Men det var ju värt ett försök i alla fall :)
Ska kila iväg och kolla till min lilla gris, han sussar så gott i vagnen efter en lång skogspromenad i Källby. Hoppas ni alla mår bra!
Åh, jag har så mycket fina bilder som jag behöver framkalla! Vi tänkte samla ihop alla bilder som tagits sen vi blev tillsammans; Puerto Rico-resan, renoveringen av lägenheten, New York-resan, huset, gravitideten, Liam - allt! Lär ju ta sin tid att sätta in allt sånt i album :) Men det får bli efter dopet. Just nu håller jag på med inbjudningskort till Liams dop som blir i början av januari. Det är lite arbete när man vill göra egna, men det är ju så mycket roligare!
Nu ska jag fixa lite lunch innan älsklingen vaknar. (Går man upp tidigt är det helt okej att äta lunch klockan elva ;P )
Ha det gott!
Julen närmar sig...
God förmiddag!
Nu är det dags med en liten uppdatering här på bloggen tycker jag. Liam ville upp tidigt idag, så strax efter 06 var vi uppe imorse. Fixade lite frukost till honom, djuren och mig själv och sen blev det en timmes promenad när klockan var 08. Han har nu landat på mage i soffan och sover så gott.
Igår var det första advent, och jag kan inte påstå att det var mys här hemma. Jag storstädade och möblerade om lite i Liams rum, men blev ändå inte nöjd. Det blir inte fint hur man än städar, eftersom det är så mycket prylar överallt. Behöver köpa lite hyllor och sånt, men tar nog det nästa gång vi åker till IKEA. Jag drog iväg till Skara och inhandlade ett par nya julstjärnor och en ny brandvarnare. Den som sitter i hallen ser ut att vara fyrtio år gammal. Köpte även fågelmat som jag ska hälla i mitt fågelbord som jag håller på att måla, som aldrig blir färdigt. (Började med det innan förra julen, men blev aldrig färdig...) :) Vi skulle egentligen åkt till morbror och träffat släkten för lite första adventsfirande och julmat, men de hade blivit sjuka på morgonen, så det blev inget med det.
I lördags var det namngivning för Maddox. Vi var bjudna till Folkets Hus här i Vinninga, där vi åt goda smörgåstårtor, prinsesstårtor och kakor. Jag och Simon (Oscars bror, Maddox farbror) fick den stora äran att bli faddrar åt den lille godingen. Allt var lyckat och jättetrevligt!
Annars rullar allting på här med min lilla familj. Liam växer så det knakar. På BVC-besöket förra veckan vägde han 6110 g och var 65 lång. Vi åkte på en förkylning allihop, men Liam klarade sig ganska lindrigt undan med lite snuva (som tur var...). Vi började även på babymassage på tisdagen, och har 3 gånger kvar. Var verkligen jättemysigt med tända ljus och goa mammor. Vi var iof bara tre stycken, alla från samma föräldragrupp, men imorgon blir vi nog i alla fall två till.
Liam har börjat greja väldigt mycket med händerna. Han bara SKA ha in dom i munnen, helst båda två samtidigt. När det inte går ser han arg ut och grymtar för att det inte går som han vill. Han har även börjat lyfta upp benen när han ligger på rygg, sätta ihop fötterna och falla över på sidan. Man får verkligen tänka sig för vart i soffan man lägger honom, så han inte plötsligt vänder sig och faller ner. Han har växt ut badbaljan här hemma, så nu har vi två gånger denna veckan gått till Linus föräldrar och lånat badkaret. Det är så roligt att titta på honom när han badar. Han tar upp båda benen och slår ner dom samtidigt i vattnet så det skvätter, och får sen världens goaste leende. Kärlek rätt i genom. <3
Även om det går bra med allt, så är man trött. Känner mig som den mest asociala person i världen just nu, men jag vill inte planera in massa saker varje dag. Man vet aldrig hur nätterna är, om man får gå upp klockan 05 eller 07. Jag försöker anpassa mig efter Liam, så han får sova sin förmiddagslur i fred, äta när han vill och inte flänga runt hela tiden. Sen kanske man har ett besök hos BM eller BVC inbokat på eftermiddagen, och det räcker. Man orkar liksom inte åka runt mer. Så kära vänner som hör av er, ge inte upp :) Även om jag inte orkar/kan/hinner första och andra gången ni frågar, glöm inte av mig för det! Det blir annorlunda att få barn, det är inte lika lätt att dra iväg. Det kräver planering, speciellt när man ammar.
Nu är det dags med en liten uppdatering här på bloggen tycker jag. Liam ville upp tidigt idag, så strax efter 06 var vi uppe imorse. Fixade lite frukost till honom, djuren och mig själv och sen blev det en timmes promenad när klockan var 08. Han har nu landat på mage i soffan och sover så gott.
I lördags var det namngivning för Maddox. Vi var bjudna till Folkets Hus här i Vinninga, där vi åt goda smörgåstårtor, prinsesstårtor och kakor. Jag och Simon (Oscars bror, Maddox farbror) fick den stora äran att bli faddrar åt den lille godingen. Allt var lyckat och jättetrevligt!
Annars rullar allting på här med min lilla familj. Liam växer så det knakar. På BVC-besöket förra veckan vägde han 6110 g och var 65 lång. Vi åkte på en förkylning allihop, men Liam klarade sig ganska lindrigt undan med lite snuva (som tur var...). Vi började även på babymassage på tisdagen, och har 3 gånger kvar. Var verkligen jättemysigt med tända ljus och goa mammor. Vi var iof bara tre stycken, alla från samma föräldragrupp, men imorgon blir vi nog i alla fall två till.
Liam har börjat greja väldigt mycket med händerna. Han bara SKA ha in dom i munnen, helst båda två samtidigt. När det inte går ser han arg ut och grymtar för att det inte går som han vill. Han har även börjat lyfta upp benen när han ligger på rygg, sätta ihop fötterna och falla över på sidan. Man får verkligen tänka sig för vart i soffan man lägger honom, så han inte plötsligt vänder sig och faller ner. Han har växt ut badbaljan här hemma, så nu har vi två gånger denna veckan gått till Linus föräldrar och lånat badkaret. Det är så roligt att titta på honom när han badar. Han tar upp båda benen och slår ner dom samtidigt i vattnet så det skvätter, och får sen världens goaste leende. Kärlek rätt i genom. <3
Även om det går bra med allt, så är man trött. Känner mig som den mest asociala person i världen just nu, men jag vill inte planera in massa saker varje dag. Man vet aldrig hur nätterna är, om man får gå upp klockan 05 eller 07. Jag försöker anpassa mig efter Liam, så han får sova sin förmiddagslur i fred, äta när han vill och inte flänga runt hela tiden. Sen kanske man har ett besök hos BM eller BVC inbokat på eftermiddagen, och det räcker. Man orkar liksom inte åka runt mer. Så kära vänner som hör av er, ge inte upp :) Även om jag inte orkar/kan/hinner första och andra gången ni frågar, glöm inte av mig för det! Det blir annorlunda att få barn, det är inte lika lätt att dra iväg. Det kräver planering, speciellt när man ammar.
Maddox har sin fina dopklänning på sig
Fadder Simon, Maddox, jag, Oscar och Bente
Liam i knät på sin gammelmormor
Linus <3
Tiden går
Hej på er allihop.
Nu är det ett bra tag sedan jag skrev, men hur jag än försöker så finner jag ingen tid att sitta vid datorn. Och får jag tid över då Liam sover, så försöker jag själv sova eller städa lite lätt eller hinna få i mig lite mat som annars inte går då han är vaken och vill vara nära hela tiden.
Det händer mycket varje vecka. Idag är han exakt 6 veckor. På läkarkontrollen igår vägde han 5630 g och var 64 cm lång. Huvudomfånget låg på 41 om jag minns rätt. Han började le förra veckan på riktigt, såna där underbara leenden som kommer om man pratar roligt eller gör något annat skoj. Man får inte riktigt nog av det. Nu väntar jag bara på att få höra ett riktigt skratt, men jag tror det kommer när som helst.
Nätterna fungerar riktigt bra. Han gnyr lite när det är dags att äta, vilket är med 3,5-4 timmars mellanrum, och sen somnar han om gott. Det är ganska tidiga morgnar, men sen sover han oftast en gång på förmiddagen. Jag tror vi själva börjar lära oss lite hur han behöver sova också. Förut var det väldigt gnälligt och skrikigt på kvällarna, men då hade han ofta varit vaken väldigt länge på dagen och hållit igång. Nu vet vi att han måste sova ordentligt i alla fall en gång på dagen, så han inte är helt övertrött när kvällen kommer.
Allt känns i alla fall toppen nu med allt som rör lilleman. Amning fungerar, hans mage verkar funka som den ska och han utvecklas varje dag. Är så roligt att få vara hemma med honom varje dag och se hur mycket som händer hela tiden. Jag älskar att tillbringa min tid med honom.
Jag känner mig inte så trött som jag gjorde ett tag förut. Då Liam sov körde jag istället igång med storstädning och sånt hemmafix för att "passa på", men när jag då var färdig och Liam vaknade var istället jag helt slut och inte orkade med allt. Även om jag nu istället spyr lite varje gång jag ser mig omkring här hemma, så låter jag det oftast vara så. Lite grus på golvet kan jag ta, men när det ligger kläder, nycklar, smutsig disk och skit överallt får jag panik inombords. Därför har min sambo nu fått rejäl skällning, så att även han hjälper till lite då han inte jobbar. Det är verkligen ett heltidsjobb att vara hemma med en bebis, även om inte alla verkar förstå det.
Magen verkar läka på bra. Såret är helt torrt och fint, och inte alls så hårt och svullet som det var förut. Dock är det fortfarande lite svullet, så lite hängmage har jag allt.
Nu är det ett bra tag sedan jag skrev, men hur jag än försöker så finner jag ingen tid att sitta vid datorn. Och får jag tid över då Liam sover, så försöker jag själv sova eller städa lite lätt eller hinna få i mig lite mat som annars inte går då han är vaken och vill vara nära hela tiden.
Det händer mycket varje vecka. Idag är han exakt 6 veckor. På läkarkontrollen igår vägde han 5630 g och var 64 cm lång. Huvudomfånget låg på 41 om jag minns rätt. Han började le förra veckan på riktigt, såna där underbara leenden som kommer om man pratar roligt eller gör något annat skoj. Man får inte riktigt nog av det. Nu väntar jag bara på att få höra ett riktigt skratt, men jag tror det kommer när som helst.
Nätterna fungerar riktigt bra. Han gnyr lite när det är dags att äta, vilket är med 3,5-4 timmars mellanrum, och sen somnar han om gott. Det är ganska tidiga morgnar, men sen sover han oftast en gång på förmiddagen. Jag tror vi själva börjar lära oss lite hur han behöver sova också. Förut var det väldigt gnälligt och skrikigt på kvällarna, men då hade han ofta varit vaken väldigt länge på dagen och hållit igång. Nu vet vi att han måste sova ordentligt i alla fall en gång på dagen, så han inte är helt övertrött när kvällen kommer.
Allt känns i alla fall toppen nu med allt som rör lilleman. Amning fungerar, hans mage verkar funka som den ska och han utvecklas varje dag. Är så roligt att få vara hemma med honom varje dag och se hur mycket som händer hela tiden. Jag älskar att tillbringa min tid med honom.
Jag känner mig inte så trött som jag gjorde ett tag förut. Då Liam sov körde jag istället igång med storstädning och sånt hemmafix för att "passa på", men när jag då var färdig och Liam vaknade var istället jag helt slut och inte orkade med allt. Även om jag nu istället spyr lite varje gång jag ser mig omkring här hemma, så låter jag det oftast vara så. Lite grus på golvet kan jag ta, men när det ligger kläder, nycklar, smutsig disk och skit överallt får jag panik inombords. Därför har min sambo nu fått rejäl skällning, så att även han hjälper till lite då han inte jobbar. Det är verkligen ett heltidsjobb att vara hemma med en bebis, även om inte alla verkar förstå det.
Magen verkar läka på bra. Såret är helt torrt och fint, och inte alls så hårt och svullet som det var förut. Dock är det fortfarande lite svullet, så lite hängmage har jag allt.
Såhär ser man ut efter 6 veckor
Mina hjärtan
Att förlösas med kejsarsnitt
Jag tänkte bara skriva några rader om hur det var att förlösas med kejsarsnitt. När vi hade träffar med vår föräldragrupp talades det såklart mycket om förlossningen. Det var väl egentligen det som snurrade i våra allas huvuden, så smärtlindring, hur man vet när förlossningen startar, pappans roll, mm diskuterades mest.
Ordet kejsarsnitt kom upp någon gång, men det var inte direkt någon större diskussion kring just det ämnet. Alla hade hört talas om det och att det kan bli aktuellt, men mer tänkte i alla fall inte jag på det. Tack vare att en vän till oss gjorde ett planerat snitt började jag googla lite på just ordet kejsarsnitt och läste på lite om det.
När min syster sedan skulle föda (exakt 1 vecka före Liams födelsedag), slutade förlossningen med ett snitt. Hon berättade en del om det, och jag tyckte det var intressant att fråga mycket, kolla på snittet och allt som hör till. Att jag själv skulle bli snittad fanns inte på kartan. Jag hade ju planerat förlossningen in i minsta detalj; När värkarna väl skulle starta skulle jag ta ett par alvedon och lägga mig och vila. Jag skulle sen duscha och använda mig av en varm vetekudde. Målet var att stanna hemma så länge som bara gick, så att tiden på förlossningen inte skulle bli allt för långdragen. Jag skulle ha med mig musik som jag tyckte om och spel för att fördriva tiden. Jag skulle bada när jag väl var på KSS, sedan använda lustgas och om det behövdes, även få en ryggmärgsbedövning.
När vi då kom in på söndagen och de berättade att vi skulle få vara kvar tills Liam var ute blev jag ledsen. Inte en enda värk hade jag ju, och allt skulle alltså ske på förlossningen. Hur jäkla lång tid skulle inte det ta?! Mina planer som jag smitt under 9 månader gick i kras. Ingenting blev ju som vi hade tänkt oss.
När bestlutet väl var taget att Liam skulle komma ut omedelbums med hjälp av kejsarsnitt blev jag så glad. Hela kroppen spratt, och att de körde upp en kateterslang i fjöset på mig gjorde mig inte nåt! Jag skulle inte ha ont, skulle inte känna en enda värk. Jag skulle inte vara öm i underlivet eller ha svårt att skita efteråt (även om det inte är helt lätt att gå på toa med kateter och hård mage efter ett snitt heller). Men så gick i alla fall mina tankar. Jag var inte rädd, vad fanns det att vara orolig för? Jag skulle ju ha min bebis i famnen om bara några minuter - hur underbart kändes inte det?
När Liam väl var ute och vi fått de där goda smörgåsarna kände jag hur det bara bubblade till under täcket. Hade fortfarande den vita rocken, samt ett täcke från operation och två filtar. Jag tänkte inte mer på det, antog att det kanske var bedövningen som började släppa. Blev mer och mer yr i huvudet och frös som en tok. Tillslut lyfte jag på täcket och såg ett blodbad som hette duga. Det var blod genom allt och under hela mig, från ryggen ner till knäna. Larmade på personalen som var helt kolugna konstigt nog. Jag tog förgivet att operationen misslyckats, att de skulle pumpa i mig ett par påsar blod som skulle pulsera ut genom magen och Liam skulle bli moderslös. Men, de la om såret på magen och sa att det var lugnt, att det blödde rejält men att magen var sydd i flera lager, så att ingenting kunde spricka upp helt. Det var väl egentligen enda gången jag blev rädd.
Jag rullades upp på BB där Linus, Liam och jag fick ett eget rum med eget badrum. Personalen fixade en säng till Linus också, så det blev som en dubbelsäng. Jag ville duscha, så personalen och Linus fick hjälpa mig. Det kändes lite konstigt att ta sig ur sängen när bedövningen fortfarande satt i från magen och ner till låren, men barnmorskorna lovade att benen skulle bära så länge bedövningen släppt i knäna och nedåt. Jag är så glad att Linus hjälpte mig som han gjorde. Jag stapplade iväg med en personal in i badrummet på svajiga ben och krokig som en banan eftersom jag inte riktigt vågade sträcka på mig med tanke på såret. De renbäddade min säng och Linus tvålade in mig samtidigt som han höll reda på min två-meters kateterslang. :) Barnmorskan la om såret igen och sen fick vi vila lite. På kvällen kom nyblivna farmor, farfar och faster och hälsade på. Jag vågade inte riktigt gå så långt, så jag fick en rullstol att åka runt i. Bekvämt ska det vara :)
På onsdagen drog dom min kateter, och jag var livrädd att aldrig mer känna mig pinknödig, att få ha blöja resten av mitt liv ungefär. Men det funkade direkt, och det var skönt att slippa den långa slangen. (Även om det var toppen på nätterna, att aldrig behöva gå upp och kissa :) ) På Liam gjorde barnläkaren en kontroll och vi fick även bada honom. Pinkeriet och bajsandet hade kommit igång på den lille, och på onsdag kväll kom även nyblivna mormor, morfar, moster, kusin och mosters gubbe för ett besök.
På torsdag morgon frågade jag när vi får åka hem. Vi kände att vi klarade oss bra och att det vore väldigt skönt att få komma hem. Det enda de ville göra var att kolla mitt sår, göra hörseltest på Liam samt prata lite. En läkare kom in och frågade hur allt kändes och talade ännu en gång om varför det blev ett kejsarsnitt. (De gjorde detta när de sytt mig också, för att jag inte skulle behöva undra. Allting var normalt, alltså var det inte min kropp det var "fel på" som inte satte igång förlossningen, utan förr eller senare skulle Liam kommit ut naturligt, bara det att riskerna var för många för att vänta ut honom. Kan säga att detta var underbart att få höra, så slapp jag ligga och fundera på det efteråt och jag kan vara lugn inför nästa barns ankomst.) Efter lunch fick vi i alla fall åka, och jag kan säga att det kändes overkligt, men helt fantastiskt att få ta med den lille parveln hem till oss.
Sammanfattningsvis: Jag har i stort sett bara positiva upplevelser och minnen från Liams födelsedag. Ett kejsarsnitt räknas som en stor bukoperation, men det känns inte alls så stort fysiskt sett. Det är en lång läkeprocess, inte förrän om ett år har nerverna hittat tillbaka och allt är återställt. Jag får inte träna mer än gå promenader förrän om 6 månader. Ändå känns det inte så jobbigt, jag var snabbt på benen och känner mig så gott som frisk, förutom att orken inte riktigt finns än. Hade en genomgång med en sjukgymnast på BB hur jag skulle gå tillväga när jag skulle resa mig upp, lägga mig ned, vända mig i sängen, osv. Lyssnade väl inte direkt, eftersom det gjorde mer ont att göra som hon sa. Men när såret en kväll sprack upp lite i ena kanten och jag besudlade både golv, säng och hela mig med blod, förstod jag att jag nog måste göra som hon sa i alla fall.
Utan Linus stora stöd vet jag inte hur jag skulle fixat allt. Jag som inte ens har fisit inför honom under de här snart två åren vi varit tillsammans, fick nu inse att det inte var någon idé att hålla tillbaka något som kändes "pinsamt". Han fick trösta mig alla gånger jag grät som ett barn, lugna mig när jag fick panik, hjälpa mig byta genomblodiga kompresser, hålla min kateterpåse, se mig naken och fullkomligt genomsliten, följa mig till toaletten och allt man kan tänka sig. Han som är både spruträdd och inte kan se blod, har varit med under mitt kejsarsnitt och varit helt underbar. Tack mitt hjärta.
Ordet kejsarsnitt kom upp någon gång, men det var inte direkt någon större diskussion kring just det ämnet. Alla hade hört talas om det och att det kan bli aktuellt, men mer tänkte i alla fall inte jag på det. Tack vare att en vän till oss gjorde ett planerat snitt började jag googla lite på just ordet kejsarsnitt och läste på lite om det.
När min syster sedan skulle föda (exakt 1 vecka före Liams födelsedag), slutade förlossningen med ett snitt. Hon berättade en del om det, och jag tyckte det var intressant att fråga mycket, kolla på snittet och allt som hör till. Att jag själv skulle bli snittad fanns inte på kartan. Jag hade ju planerat förlossningen in i minsta detalj; När värkarna väl skulle starta skulle jag ta ett par alvedon och lägga mig och vila. Jag skulle sen duscha och använda mig av en varm vetekudde. Målet var att stanna hemma så länge som bara gick, så att tiden på förlossningen inte skulle bli allt för långdragen. Jag skulle ha med mig musik som jag tyckte om och spel för att fördriva tiden. Jag skulle bada när jag väl var på KSS, sedan använda lustgas och om det behövdes, även få en ryggmärgsbedövning.
När vi då kom in på söndagen och de berättade att vi skulle få vara kvar tills Liam var ute blev jag ledsen. Inte en enda värk hade jag ju, och allt skulle alltså ske på förlossningen. Hur jäkla lång tid skulle inte det ta?! Mina planer som jag smitt under 9 månader gick i kras. Ingenting blev ju som vi hade tänkt oss.
När bestlutet väl var taget att Liam skulle komma ut omedelbums med hjälp av kejsarsnitt blev jag så glad. Hela kroppen spratt, och att de körde upp en kateterslang i fjöset på mig gjorde mig inte nåt! Jag skulle inte ha ont, skulle inte känna en enda värk. Jag skulle inte vara öm i underlivet eller ha svårt att skita efteråt (även om det inte är helt lätt att gå på toa med kateter och hård mage efter ett snitt heller). Men så gick i alla fall mina tankar. Jag var inte rädd, vad fanns det att vara orolig för? Jag skulle ju ha min bebis i famnen om bara några minuter - hur underbart kändes inte det?
När Liam väl var ute och vi fått de där goda smörgåsarna kände jag hur det bara bubblade till under täcket. Hade fortfarande den vita rocken, samt ett täcke från operation och två filtar. Jag tänkte inte mer på det, antog att det kanske var bedövningen som började släppa. Blev mer och mer yr i huvudet och frös som en tok. Tillslut lyfte jag på täcket och såg ett blodbad som hette duga. Det var blod genom allt och under hela mig, från ryggen ner till knäna. Larmade på personalen som var helt kolugna konstigt nog. Jag tog förgivet att operationen misslyckats, att de skulle pumpa i mig ett par påsar blod som skulle pulsera ut genom magen och Liam skulle bli moderslös. Men, de la om såret på magen och sa att det var lugnt, att det blödde rejält men att magen var sydd i flera lager, så att ingenting kunde spricka upp helt. Det var väl egentligen enda gången jag blev rädd.
Jag rullades upp på BB där Linus, Liam och jag fick ett eget rum med eget badrum. Personalen fixade en säng till Linus också, så det blev som en dubbelsäng. Jag ville duscha, så personalen och Linus fick hjälpa mig. Det kändes lite konstigt att ta sig ur sängen när bedövningen fortfarande satt i från magen och ner till låren, men barnmorskorna lovade att benen skulle bära så länge bedövningen släppt i knäna och nedåt. Jag är så glad att Linus hjälpte mig som han gjorde. Jag stapplade iväg med en personal in i badrummet på svajiga ben och krokig som en banan eftersom jag inte riktigt vågade sträcka på mig med tanke på såret. De renbäddade min säng och Linus tvålade in mig samtidigt som han höll reda på min två-meters kateterslang. :) Barnmorskan la om såret igen och sen fick vi vila lite. På kvällen kom nyblivna farmor, farfar och faster och hälsade på. Jag vågade inte riktigt gå så långt, så jag fick en rullstol att åka runt i. Bekvämt ska det vara :)
På onsdagen drog dom min kateter, och jag var livrädd att aldrig mer känna mig pinknödig, att få ha blöja resten av mitt liv ungefär. Men det funkade direkt, och det var skönt att slippa den långa slangen. (Även om det var toppen på nätterna, att aldrig behöva gå upp och kissa :) ) På Liam gjorde barnläkaren en kontroll och vi fick även bada honom. Pinkeriet och bajsandet hade kommit igång på den lille, och på onsdag kväll kom även nyblivna mormor, morfar, moster, kusin och mosters gubbe för ett besök.
På torsdag morgon frågade jag när vi får åka hem. Vi kände att vi klarade oss bra och att det vore väldigt skönt att få komma hem. Det enda de ville göra var att kolla mitt sår, göra hörseltest på Liam samt prata lite. En läkare kom in och frågade hur allt kändes och talade ännu en gång om varför det blev ett kejsarsnitt. (De gjorde detta när de sytt mig också, för att jag inte skulle behöva undra. Allting var normalt, alltså var det inte min kropp det var "fel på" som inte satte igång förlossningen, utan förr eller senare skulle Liam kommit ut naturligt, bara det att riskerna var för många för att vänta ut honom. Kan säga att detta var underbart att få höra, så slapp jag ligga och fundera på det efteråt och jag kan vara lugn inför nästa barns ankomst.) Efter lunch fick vi i alla fall åka, och jag kan säga att det kändes overkligt, men helt fantastiskt att få ta med den lille parveln hem till oss.
Sammanfattningsvis: Jag har i stort sett bara positiva upplevelser och minnen från Liams födelsedag. Ett kejsarsnitt räknas som en stor bukoperation, men det känns inte alls så stort fysiskt sett. Det är en lång läkeprocess, inte förrän om ett år har nerverna hittat tillbaka och allt är återställt. Jag får inte träna mer än gå promenader förrän om 6 månader. Ändå känns det inte så jobbigt, jag var snabbt på benen och känner mig så gott som frisk, förutom att orken inte riktigt finns än. Hade en genomgång med en sjukgymnast på BB hur jag skulle gå tillväga när jag skulle resa mig upp, lägga mig ned, vända mig i sängen, osv. Lyssnade väl inte direkt, eftersom det gjorde mer ont att göra som hon sa. Men när såret en kväll sprack upp lite i ena kanten och jag besudlade både golv, säng och hela mig med blod, förstod jag att jag nog måste göra som hon sa i alla fall.
Utan Linus stora stöd vet jag inte hur jag skulle fixat allt. Jag som inte ens har fisit inför honom under de här snart två åren vi varit tillsammans, fick nu inse att det inte var någon idé att hålla tillbaka något som kändes "pinsamt". Han fick trösta mig alla gånger jag grät som ett barn, lugna mig när jag fick panik, hjälpa mig byta genomblodiga kompresser, hålla min kateterpåse, se mig naken och fullkomligt genomsliten, följa mig till toaletten och allt man kan tänka sig. Han som är både spruträdd och inte kan se blod, har varit med under mitt kejsarsnitt och varit helt underbar. Tack mitt hjärta.
Såhär ser magen ut 2 veckor efter förlossningen. Hormonranden är kvar, men den försvinner nog snart. Fortfarande är magen degig, så jag längtar tills jag får träna igen! Men som ni ser är ärret inte särskilt långt. Jag trodde det skulle se annorlunda ut.
(Ursäkta om texten är rörig, har skrivit på den vid flera tillfällen och fått skriva om då datorn hängt sig, men.. :) )
Min förlossningsberättelse
Söndagen den 18:e september åkte Linus och jag in till KSS förlossningsavdelning för en såkallad överburenhetskontroll. Jag hade då gått över 15 dagar och var i V.42+0. Det var tänkt att de skulle kolla puls och blodtryck på mig, kolla bebisens hjärtljud med CTG samt göra ett UL för att mäta mängden fostervatten. Detta hade vi ju gjort ett antal gånger tidigare, så vi visste vad som väntade.
Vi kom in i ett undersökningsrum strax före 10:00 då en undersköterska i min ålder kom in. Hon började med att ta puls och blodtryck och gick iväg igen. Linus satt i hörnet på rummet och jag satt på britsen. In kom sedan en barnmorska som satte CTG:t. Jag låg lugnt på sängen där medan hon kopplade på dosorna. Jag tittade på skärmen som visade bebisens hjärtslag. 45 slag/minut. Hon nödlarmade, utan att säga ett ord till oss, och inspringandes kom två barnmorskor till samt undersköterskan. En satte nål i handen på mig, en annan satte ett ID-band runt min handled, en körde igång UL-apparaten och nån sa att vi skulle förberedas för akut snitt. En människa drog av mig tröjan och en annan byxorna. Linus förstod ingenting, han hade inte sett skärmen med hjärtljuden. Medan dom höll på och greja med mig gick hjärtljuden upp till över 100. Ett normalt hjärtljud ska ligga mellan 100-150 slag/minut.
Jag började stortjuta när jag förstod vad som hade kunnat hända. Och allt gick ju så jäkla fort!! Barnmorskan som hade kommit in först av alla och kopplat CTG:t sa till oss att det är så de måste jobba när det blir akuta snitt - allt måste ske väldigt fort. Hon sa också att vi inte kommer att åka hem utan en bebis med oss. Med de hjärtljuden ska vi bevakas tills han eller hon är ute. Ett ultraljud gjordes och visade att det var minimalt med fostervatten kvar. Moderkakan började bli kass eftersom jag gått över tiden så länge, så det var inte lovande.
Vi fick ett rum på förlossningen där jag fick ligga med CTG i flera timmar. Under tiden gick hjärtljuden upp och låg länge mellan 180-190 slag/min. Detta gjorde att de ännu en gång diskuterade ett snitt, eftersom barnet inte mådde bra där inne och var väldigt stressat. Jag fick dropp som efter ännu några timmar fick ned hjärtslagen. Barnmorskan "gick in" och kände på livmodertappen som låg långt bak och var mjuk, men omogen. Grät som ett barn, gjorde ju vansinnigt ont när hon körde upp näven så jävla långt. Detta betydde i alla fall atti ngen vaginal förlossning var på gång på egen hand.
Jag fick på kvällen ett rum uppe på BB, avdelningen för oförlösta. Dock var BB för förlösta fullt, så det låg många nyblivna mammor med deras skrikande bebisar på oförlösta också. Jag fick ett rum där en ung tjej från Lidköping låg. Hon låg dock inne för att bromsa sin förlossning, då hon bara var i V.31 och slemproppen redan gått. CTG togs gånger flera den kvällen, och var då helt normala. Linus fick åka hem och hämta den packade BB-väskan och lämna den hos mig innan han åkte hem igen. Det fanns ingen plats för honom, så han kunde inte stanna över natten. Kan säga att det var hemskt att bli "lämnad" kvar där. Min trygghet, mitt största stöd, var tvungen att åka. Tårarna slutade aldrig rinna när jag sa hejdå till honom nere vid entrén.
Gick direkt och la mig och somnade på något sätt i den knarriga, hårda sängen. Dock vaknade både jag och rumskompisen klockan 06 av en skrikande unge utanför dörren. Tog mig en dusch och väntade på frukost. Linus kom runt 09-tiden, då de redan hunnit göra ett CTG som var normalt. De "gick in" och kände även idag (och jag grät ikke!), och sa att livmodertappen var mjuk, men inget mer. Men att det var ett väldigt gott tecken. De skulle köra igång mig idag, och BM på BB trodde att de skulle göra en hinnsprängning, alltså ta hål på hinnorna så att vattnet går.
Rullades ner på förlossningen igen och fick ett nytt rum. Där skulle de diskutera hur de skulle starta mig. Det fanns tydligen bara två alternativ. Och det jag inte visste var att dessa två alternativ endast var en start, steg ett, i igångsättningen. Alternativen skulle troligen inte sätta igång värkarbetet, utan skulle bara få livmodertappen att mogna och utplånas. Efter det kunde nästa igångsättningsmetod diskuteras, för att få igång värkarna. Alltså var vägen ännu väldigt lång, och det kändes rent utsagt förjävligt att hela tiden känna oro för lill*n i magen med hjärtljuden som inte varit bra, och att veta att det var så långt kvar innan jag ens kunde börja få värkar.
En barnmorska kom och berättade hur vi skulle börja. Hon visade mig en lång kateterslang som skulle föras upp i livmodern och där blåsa upp en ballong. Ballongen skulle då "lura" min kropp att det var barnets huvud som tryckte på, och skulle då få igång saker och ting. Jag fick panik med en gång när jag såg slangen. Hur fan skulle dom få in en lång, tjock slang i min helt oöppnade livmoderhals som dessutom låg så långt bak att de knappt nådde när de kände?? Jag hade dock inget val, så det var bara att snällt följa med till gynstolen och träffa en läkare som skulle köra upp den där grejen. Det räckte dock att jag såg de där kalla verktygen innan jag började gråta och fick en panikattack. "ANDAS", hörde jag barnmorskan säga. "Ni har väl övat på profylaxandning?!" Den där förbannade kärringen fattade tydligen inte att min kropp hade panik, jag kunde inte styra den. Hur ska man kunna profylaxandas när man hyperventilerar och inte får kontroll på sin kropp??! De fick ge upp. Linus försökte förklara att det är min största fobi, sedan ett misslyckat försök att sätta in en spiral gjorts och framkallat fruktansvärda värkar (för ett visst antal år sedan).
De valde nu det andra alternativet. Det var en lång remsa med en typ tygbit längst upp på toppen. Remsan skulle föras upp bakom livmodertappen, där den skulle svälla. Tygbiten var fullt med en gel (prostaglandin) som skulle få livmodertappen att mjukna. Gick hur bra som helst när barnmorskan (en ny sådan denna gången) satte dit den. Den kunde nu sitta upp till ett dygn, och hade ingenting hänt med livmodertappen då kunde en ny sättas in. Alltså - lååång tid kvar, lång väntan. Tur vi hade TV på rummet. Och att vi var ensamma. Nu blev Linus lovad att få stanna kvar hos mig under natten.
Eftermiddagen och kvällen gick, jag var ständigt bevakad med CTG på magen, och fick som tur var en sladdlös, så jag kunde vara uppe och röra mig. På kvällen när vi gjorde oss i ordning för natten fick jag plötsligt regelbundna värkar. Nattpersonalen satte CTG igen (när jag äntligen blivit av med den andra) som visade värkar ungefär var 5:e minut. Jag var helt slut redan innan efter en lång dag, så när de kopplade bort CTG:t fick jag en sömntablett och smärtstillande samt en varm vetekudde att ha vid magen. Somnade gott och vaknade helt smärtfri vid 03-tiden, då de satte CTG igen. På tisdag morgon skulle de kolla hur livmodertappen nu kändes, och om jag till och med kanske hade börjat öppnas i och med värkarna på kvällen/natten. Dock hade ingenting hänt. Allt kändes precis som igår. Mitt hopp försvann. Allt positivt var som bortblåst. Inget barn på väg alltså. Ännu längre väntan framför oss.
Efter frukost kopplade de på CTG igen. Hjärtljuden var nu stressade ännu en gång och låg stadigt på 180 slag/minut. De skulle nu besluta hur de skulle gå vidare med igångsättningen. Efter ett tag kom barnmorskan och sa att de hade bestämt för att göra ett akut kejsarsnitt. Både Linus och jag blev väldigt lättade och glada över detta. På något sätt var vi ju inställda på det ända sedan söndagen, och eftersom ingenting hände med igångsättningen växte oron hela tiden för bebisen i magen. Vi frågade när under dagen snittet skulle ske, och inom 30 minuter skulle jag ligga färdig för kniven. En helt underbar narkosläkare, Daniel, kom in och berättade för oss, tydligt och bra, om hur allt skulle gå till. Linus skulle få vara med, jag skulle få en kateter och ryggmärgsbedövning. Linus fick gröna kläder och gick iväg för att byta om. Under tiden slängde de in en kateter i mig och körde iväg mig till operationsrummet. Där möttes jag upp av ett helt gäng. Barnmorskor, läkare, narkosläkaren, och senare kom Linus också.
De körde in en nål i andra handen också (hade ju kvar en från söndagen), gav mig någon typ av dropp i ena och ett annat i den andra. Jag fick en blodtrycksmanchett som hela tiden kollade trycket, samt en syresättningsgrej på ett finger. När de grejat färdigt fick jag sätta mig på britsen. Linus stod framför mig och jag skulle luta huvudet mot hans mage. Narkosläkaren sterilicerade ryggen på mig och Linus masserade mina axlar så jag slappnade av. Frös som en dåre med den där tunna vita rocken på mig. Daniel berättade att det skulle sticka till i ryggen, och direkt när det hade gjort det skulle jag lägga mig. Jag hade 10 sekunder på mig innan hela nederdelen av kroppen var bortdomnad och då skulle det bli tungt för dom att hjälpa mig ner. Jag kände ett litet stick, och blev helt varm från magen ner till fötterna - så skönt!! Dock började dom tjata att jag fort skulle lägga mig, så jag fick lyda. Efter någon minut kunde jag inte röra något alls från naveln och ner.
De satte upp det stora gröna skynket och Daniel körde upp en slang med nåt mjukt i näsan på mig som skulle göra att jag inte skulle spy av bedövningen.
Vid min huvudända hade jag Linus, en barnmorska samt Daniel under hela snittet. Han ville att jag skulle berätta hur jag kände hela tiden. Ingenting gjorde ont, men allt var väldigt obehagligt. De gjorde ett såkallat bikinisnitt, alltså ett snitt under troskanten ungefär. Först skar de i huden och fettet, sedan drar de sönder muskler och skit tills de kommer in till livmodern. De skär upp den så de kommer in till hinnorna då de står med en sug och suger upp fostervattnet (det som fanns kvar) och blod. När de kommit så långt kändes det som att en stor man stod och hoppade under bröstkorgen på mig, samtidigt som en annan slet nerifrån snittstället och drog ut. Detta var nog det värsta under snittet. Jag minns det som att jag skrek som en idiot, men det gjorde jag tydligen bara inombords. Hela tiden fick jag stöttning av en likblek, svettig Linus och en kolugn narkosläkare. Det tog 7 minuter från att jag fick bedövningen tills vi hörde ett barnskrik. En barnmorska kom fram till mig och Linus med ett barn i famnen. Jag tittade på Linus, han tittade på mig och vi storgrät. Vi hade inte trott på att vi hade ett barn i magen, förrän han verkligen var där.
"Vad blev det", frågade jag. Hon visade då en liten snopp och sa "det blev en sån här". Kunde verkligen inte sluta gråta. Linus fick gå iväg och klippa navelsträng och väga lillkillen medan jag syddes. Hela tiden när han var borta pratade en BM och Daniel med mig. De frågade vad vi hade tänkt för namn, hur vi bodde, hur det kändes, mm. När Linus sen kommer in berättar han vad han vägde och hur lång han var. 4180 g och 54 cm lång. Fick en smärre chock. Den där "lilla magen" som alla sa, hur fasiken fick en så stor kille plats där inne?! Linus och jag hade pratat om namn kvällen innan. Hela graviditeten hade vi planerat att om det blev en kille skulle han heta Theodor. Dock tyckte ingen av oss att det kändes helt hundra, så vi höll på med lite namnförslag fram och tillbaka. Vi kom fram till att vi ville ha ett namn som passade vår familj, alltså något på Li. Liam var ett förslag. Hade inte tänkt mer på det sedan, men Linus la lillkillen på mitt bröst och sa "Det är nog en liten Liam". Och ja, det var verkligen det. Kändes rätt direkt! Efter en timme inne på operation var jag färdigsydd. De tog bort det gröna skynket och då fick jag nästa chock. En helt platt mage! Hade inte ens tänkt tanken att bebismagen skulle vara väck! Och där inuti var det nu som en tom grop.
Kom tillbaka till vårt rum, där Linus och våran Liam redan var. Fick amma honom för första gången och sedan fick vi den efterlängtade frukosten med fina smörgåsar, äppeljuice i champagneglas och flagga. Vilken otrolig lycka!!
Vi kom in i ett undersökningsrum strax före 10:00 då en undersköterska i min ålder kom in. Hon började med att ta puls och blodtryck och gick iväg igen. Linus satt i hörnet på rummet och jag satt på britsen. In kom sedan en barnmorska som satte CTG:t. Jag låg lugnt på sängen där medan hon kopplade på dosorna. Jag tittade på skärmen som visade bebisens hjärtslag. 45 slag/minut. Hon nödlarmade, utan att säga ett ord till oss, och inspringandes kom två barnmorskor till samt undersköterskan. En satte nål i handen på mig, en annan satte ett ID-band runt min handled, en körde igång UL-apparaten och nån sa att vi skulle förberedas för akut snitt. En människa drog av mig tröjan och en annan byxorna. Linus förstod ingenting, han hade inte sett skärmen med hjärtljuden. Medan dom höll på och greja med mig gick hjärtljuden upp till över 100. Ett normalt hjärtljud ska ligga mellan 100-150 slag/minut.
Jag började stortjuta när jag förstod vad som hade kunnat hända. Och allt gick ju så jäkla fort!! Barnmorskan som hade kommit in först av alla och kopplat CTG:t sa till oss att det är så de måste jobba när det blir akuta snitt - allt måste ske väldigt fort. Hon sa också att vi inte kommer att åka hem utan en bebis med oss. Med de hjärtljuden ska vi bevakas tills han eller hon är ute. Ett ultraljud gjordes och visade att det var minimalt med fostervatten kvar. Moderkakan började bli kass eftersom jag gått över tiden så länge, så det var inte lovande.
Vi fick ett rum på förlossningen där jag fick ligga med CTG i flera timmar. Under tiden gick hjärtljuden upp och låg länge mellan 180-190 slag/min. Detta gjorde att de ännu en gång diskuterade ett snitt, eftersom barnet inte mådde bra där inne och var väldigt stressat. Jag fick dropp som efter ännu några timmar fick ned hjärtslagen. Barnmorskan "gick in" och kände på livmodertappen som låg långt bak och var mjuk, men omogen. Grät som ett barn, gjorde ju vansinnigt ont när hon körde upp näven så jävla långt. Detta betydde i alla fall atti ngen vaginal förlossning var på gång på egen hand.
Jag fick på kvällen ett rum uppe på BB, avdelningen för oförlösta. Dock var BB för förlösta fullt, så det låg många nyblivna mammor med deras skrikande bebisar på oförlösta också. Jag fick ett rum där en ung tjej från Lidköping låg. Hon låg dock inne för att bromsa sin förlossning, då hon bara var i V.31 och slemproppen redan gått. CTG togs gånger flera den kvällen, och var då helt normala. Linus fick åka hem och hämta den packade BB-väskan och lämna den hos mig innan han åkte hem igen. Det fanns ingen plats för honom, så han kunde inte stanna över natten. Kan säga att det var hemskt att bli "lämnad" kvar där. Min trygghet, mitt största stöd, var tvungen att åka. Tårarna slutade aldrig rinna när jag sa hejdå till honom nere vid entrén.
Gick direkt och la mig och somnade på något sätt i den knarriga, hårda sängen. Dock vaknade både jag och rumskompisen klockan 06 av en skrikande unge utanför dörren. Tog mig en dusch och väntade på frukost. Linus kom runt 09-tiden, då de redan hunnit göra ett CTG som var normalt. De "gick in" och kände även idag (och jag grät ikke!), och sa att livmodertappen var mjuk, men inget mer. Men att det var ett väldigt gott tecken. De skulle köra igång mig idag, och BM på BB trodde att de skulle göra en hinnsprängning, alltså ta hål på hinnorna så att vattnet går.
Rullades ner på förlossningen igen och fick ett nytt rum. Där skulle de diskutera hur de skulle starta mig. Det fanns tydligen bara två alternativ. Och det jag inte visste var att dessa två alternativ endast var en start, steg ett, i igångsättningen. Alternativen skulle troligen inte sätta igång värkarbetet, utan skulle bara få livmodertappen att mogna och utplånas. Efter det kunde nästa igångsättningsmetod diskuteras, för att få igång värkarna. Alltså var vägen ännu väldigt lång, och det kändes rent utsagt förjävligt att hela tiden känna oro för lill*n i magen med hjärtljuden som inte varit bra, och att veta att det var så långt kvar innan jag ens kunde börja få värkar.
En barnmorska kom och berättade hur vi skulle börja. Hon visade mig en lång kateterslang som skulle föras upp i livmodern och där blåsa upp en ballong. Ballongen skulle då "lura" min kropp att det var barnets huvud som tryckte på, och skulle då få igång saker och ting. Jag fick panik med en gång när jag såg slangen. Hur fan skulle dom få in en lång, tjock slang i min helt oöppnade livmoderhals som dessutom låg så långt bak att de knappt nådde när de kände?? Jag hade dock inget val, så det var bara att snällt följa med till gynstolen och träffa en läkare som skulle köra upp den där grejen. Det räckte dock att jag såg de där kalla verktygen innan jag började gråta och fick en panikattack. "ANDAS", hörde jag barnmorskan säga. "Ni har väl övat på profylaxandning?!" Den där förbannade kärringen fattade tydligen inte att min kropp hade panik, jag kunde inte styra den. Hur ska man kunna profylaxandas när man hyperventilerar och inte får kontroll på sin kropp??! De fick ge upp. Linus försökte förklara att det är min största fobi, sedan ett misslyckat försök att sätta in en spiral gjorts och framkallat fruktansvärda värkar (för ett visst antal år sedan).
De valde nu det andra alternativet. Det var en lång remsa med en typ tygbit längst upp på toppen. Remsan skulle föras upp bakom livmodertappen, där den skulle svälla. Tygbiten var fullt med en gel (prostaglandin) som skulle få livmodertappen att mjukna. Gick hur bra som helst när barnmorskan (en ny sådan denna gången) satte dit den. Den kunde nu sitta upp till ett dygn, och hade ingenting hänt med livmodertappen då kunde en ny sättas in. Alltså - lååång tid kvar, lång väntan. Tur vi hade TV på rummet. Och att vi var ensamma. Nu blev Linus lovad att få stanna kvar hos mig under natten.
Eftermiddagen och kvällen gick, jag var ständigt bevakad med CTG på magen, och fick som tur var en sladdlös, så jag kunde vara uppe och röra mig. På kvällen när vi gjorde oss i ordning för natten fick jag plötsligt regelbundna värkar. Nattpersonalen satte CTG igen (när jag äntligen blivit av med den andra) som visade värkar ungefär var 5:e minut. Jag var helt slut redan innan efter en lång dag, så när de kopplade bort CTG:t fick jag en sömntablett och smärtstillande samt en varm vetekudde att ha vid magen. Somnade gott och vaknade helt smärtfri vid 03-tiden, då de satte CTG igen. På tisdag morgon skulle de kolla hur livmodertappen nu kändes, och om jag till och med kanske hade börjat öppnas i och med värkarna på kvällen/natten. Dock hade ingenting hänt. Allt kändes precis som igår. Mitt hopp försvann. Allt positivt var som bortblåst. Inget barn på väg alltså. Ännu längre väntan framför oss.
Efter frukost kopplade de på CTG igen. Hjärtljuden var nu stressade ännu en gång och låg stadigt på 180 slag/minut. De skulle nu besluta hur de skulle gå vidare med igångsättningen. Efter ett tag kom barnmorskan och sa att de hade bestämt för att göra ett akut kejsarsnitt. Både Linus och jag blev väldigt lättade och glada över detta. På något sätt var vi ju inställda på det ända sedan söndagen, och eftersom ingenting hände med igångsättningen växte oron hela tiden för bebisen i magen. Vi frågade när under dagen snittet skulle ske, och inom 30 minuter skulle jag ligga färdig för kniven. En helt underbar narkosläkare, Daniel, kom in och berättade för oss, tydligt och bra, om hur allt skulle gå till. Linus skulle få vara med, jag skulle få en kateter och ryggmärgsbedövning. Linus fick gröna kläder och gick iväg för att byta om. Under tiden slängde de in en kateter i mig och körde iväg mig till operationsrummet. Där möttes jag upp av ett helt gäng. Barnmorskor, läkare, narkosläkaren, och senare kom Linus också.
De körde in en nål i andra handen också (hade ju kvar en från söndagen), gav mig någon typ av dropp i ena och ett annat i den andra. Jag fick en blodtrycksmanchett som hela tiden kollade trycket, samt en syresättningsgrej på ett finger. När de grejat färdigt fick jag sätta mig på britsen. Linus stod framför mig och jag skulle luta huvudet mot hans mage. Narkosläkaren sterilicerade ryggen på mig och Linus masserade mina axlar så jag slappnade av. Frös som en dåre med den där tunna vita rocken på mig. Daniel berättade att det skulle sticka till i ryggen, och direkt när det hade gjort det skulle jag lägga mig. Jag hade 10 sekunder på mig innan hela nederdelen av kroppen var bortdomnad och då skulle det bli tungt för dom att hjälpa mig ner. Jag kände ett litet stick, och blev helt varm från magen ner till fötterna - så skönt!! Dock började dom tjata att jag fort skulle lägga mig, så jag fick lyda. Efter någon minut kunde jag inte röra något alls från naveln och ner.
De satte upp det stora gröna skynket och Daniel körde upp en slang med nåt mjukt i näsan på mig som skulle göra att jag inte skulle spy av bedövningen.
Vid min huvudända hade jag Linus, en barnmorska samt Daniel under hela snittet. Han ville att jag skulle berätta hur jag kände hela tiden. Ingenting gjorde ont, men allt var väldigt obehagligt. De gjorde ett såkallat bikinisnitt, alltså ett snitt under troskanten ungefär. Först skar de i huden och fettet, sedan drar de sönder muskler och skit tills de kommer in till livmodern. De skär upp den så de kommer in till hinnorna då de står med en sug och suger upp fostervattnet (det som fanns kvar) och blod. När de kommit så långt kändes det som att en stor man stod och hoppade under bröstkorgen på mig, samtidigt som en annan slet nerifrån snittstället och drog ut. Detta var nog det värsta under snittet. Jag minns det som att jag skrek som en idiot, men det gjorde jag tydligen bara inombords. Hela tiden fick jag stöttning av en likblek, svettig Linus och en kolugn narkosläkare. Det tog 7 minuter från att jag fick bedövningen tills vi hörde ett barnskrik. En barnmorska kom fram till mig och Linus med ett barn i famnen. Jag tittade på Linus, han tittade på mig och vi storgrät. Vi hade inte trott på att vi hade ett barn i magen, förrän han verkligen var där.
"Vad blev det", frågade jag. Hon visade då en liten snopp och sa "det blev en sån här". Kunde verkligen inte sluta gråta. Linus fick gå iväg och klippa navelsträng och väga lillkillen medan jag syddes. Hela tiden när han var borta pratade en BM och Daniel med mig. De frågade vad vi hade tänkt för namn, hur vi bodde, hur det kändes, mm. När Linus sen kommer in berättar han vad han vägde och hur lång han var. 4180 g och 54 cm lång. Fick en smärre chock. Den där "lilla magen" som alla sa, hur fasiken fick en så stor kille plats där inne?! Linus och jag hade pratat om namn kvällen innan. Hela graviditeten hade vi planerat att om det blev en kille skulle han heta Theodor. Dock tyckte ingen av oss att det kändes helt hundra, så vi höll på med lite namnförslag fram och tillbaka. Vi kom fram till att vi ville ha ett namn som passade vår familj, alltså något på Li. Liam var ett förslag. Hade inte tänkt mer på det sedan, men Linus la lillkillen på mitt bröst och sa "Det är nog en liten Liam". Och ja, det var verkligen det. Kändes rätt direkt! Efter en timme inne på operation var jag färdigsydd. De tog bort det gröna skynket och då fick jag nästa chock. En helt platt mage! Hade inte ens tänkt tanken att bebismagen skulle vara väck! Och där inuti var det nu som en tom grop.
Kom tillbaka till vårt rum, där Linus och våran Liam redan var. Fick amma honom för första gången och sedan fick vi den efterlängtade frukosten med fina smörgåsar, äppeljuice i champagneglas och flagga. Vilken otrolig lycka!!
Välkommen vår ängel!
Våran underbara LIAM kom till världen i tisdags, 20 september klockan 10.46, 54 cm lång och 4180 g. Så efterlängtad och helt perfekt <3
Vi åkte hem i torsdags förmiddag och njuter av varje stund med vår lilla familj. (förutom de där sömnlösa timmarna på nätterna ;) )
Det får bli ett kortisinlägg, ska vila lite framför tv:n och är strax matdags för den lille. Han har badat och nu vilat en stund, så han börjar nog vakna till.
Tack alla ni som grattat och varit goa. Betyder massor!!
Vi åkte hem i torsdags förmiddag och njuter av varje stund med vår lilla familj. (förutom de där sömnlösa timmarna på nätterna ;) )
Det får bli ett kortisinlägg, ska vila lite framför tv:n och är strax matdags för den lille. Han har badat och nu vilat en stund, så han börjar nog vakna till.
Tack alla ni som grattat och varit goa. Betyder massor!!
Äntligen!
En av de små som vi väntat på i familjen Pegrell har vågat titta ut. Ett jättegrattis till Bente och Oscar som fått en liten Maddox inatt, 13/9 kl. 03:19. Ska snart iväg till KSS för att hälsa på den lille.
Vi går fortfarande bara och väntar på vår lilla goding, men det känns som dagarna går lite lättare nu. Igår var det rutinbesök hos barnmorskan. Där visade det sig att jag hade ett blodtryck på 150/100. Inte konstigt att jag hade ont i huvudet. Slapp dock åka in till förlossningen eftersom vi varit där för några dagar sedan och gjort alla tester som då visat gott. Hade heller inget i urinet, så någon havandeskapsförgiftning behövde vi inte oroa oss för. Blev dock beordrad att bara ligga ned och ta det lugnt, ingen TV eller dator. Det fick bli en film i alla fall innan jag gick och la mig.
Upp tidigt imorse för provtagningar hos BM igen. Hade en ny barnmorska (likaså igår), men då visade blodtrycket 120/80 eller hur det var, så det var helt okej. Hon var faktiskt bra denna barnmorskan, trots att det var förjäkla svårt att förstå hennes halvtyska. Hon försökte väl få mig tänka positivt, och sa att huvudet var i såpass bra storlek att det inte skulle bli några problem att trycka ut bebisen. Hon sa också att livmodern kändes väldigt spänstig (??) så att när förlossningen drar igång kommer det finnas bra kraft i livmodern, så att det troligen kommer att gå ganska fort. - Jag lovar att jag tog detta med en stor nypa salt, tror inte ett ord på vad hon säger, men samtidigt så ger det mig lite hopp :)
I alla fall. Har inget hänt innan fredag, så får vi tid för överburenkontroll (tror jag det kallades), på söndag. Det är då vi gått 42 hela veckor. Då ska samma prover tas som kollades sist vi var där, alltså CTG och UL, och där beslutas om förlossningen ska köras igång eller om vi får vänta. Helst av allt vill jag få detta klart, men samtidigt vill jag inte bli igångsatt. Jag vill att det ska ske naturligt, när bebisen och min kropp är redo.
Känner mig ändå väldigt glad just nu. Fick massa tips om vad Linus och jag kan hitta på de här dagarna. Hoppas han tog till sig lika mycket som jag. Bio, käka ute, mysa ner oss i soffan, bara tänka bort allt annat. Jag ska sluta läsa om förlossningar, sluta prata om bebis och BB hela tiden, bara försöka nollställa mig. Och försöka hitta den där pirrande känslan till min sambo. <3
Ha det finemang allihop :)
Vi går fortfarande bara och väntar på vår lilla goding, men det känns som dagarna går lite lättare nu. Igår var det rutinbesök hos barnmorskan. Där visade det sig att jag hade ett blodtryck på 150/100. Inte konstigt att jag hade ont i huvudet. Slapp dock åka in till förlossningen eftersom vi varit där för några dagar sedan och gjort alla tester som då visat gott. Hade heller inget i urinet, så någon havandeskapsförgiftning behövde vi inte oroa oss för. Blev dock beordrad att bara ligga ned och ta det lugnt, ingen TV eller dator. Det fick bli en film i alla fall innan jag gick och la mig.
Upp tidigt imorse för provtagningar hos BM igen. Hade en ny barnmorska (likaså igår), men då visade blodtrycket 120/80 eller hur det var, så det var helt okej. Hon var faktiskt bra denna barnmorskan, trots att det var förjäkla svårt att förstå hennes halvtyska. Hon försökte väl få mig tänka positivt, och sa att huvudet var i såpass bra storlek att det inte skulle bli några problem att trycka ut bebisen. Hon sa också att livmodern kändes väldigt spänstig (??) så att när förlossningen drar igång kommer det finnas bra kraft i livmodern, så att det troligen kommer att gå ganska fort. - Jag lovar att jag tog detta med en stor nypa salt, tror inte ett ord på vad hon säger, men samtidigt så ger det mig lite hopp :)
I alla fall. Har inget hänt innan fredag, så får vi tid för överburenkontroll (tror jag det kallades), på söndag. Det är då vi gått 42 hela veckor. Då ska samma prover tas som kollades sist vi var där, alltså CTG och UL, och där beslutas om förlossningen ska köras igång eller om vi får vänta. Helst av allt vill jag få detta klart, men samtidigt vill jag inte bli igångsatt. Jag vill att det ska ske naturligt, när bebisen och min kropp är redo.
Känner mig ändå väldigt glad just nu. Fick massa tips om vad Linus och jag kan hitta på de här dagarna. Hoppas han tog till sig lika mycket som jag. Bio, käka ute, mysa ner oss i soffan, bara tänka bort allt annat. Jag ska sluta läsa om förlossningar, sluta prata om bebis och BB hela tiden, bara försöka nollställa mig. Och försöka hitta den där pirrande känslan till min sambo. <3
Ha det finemang allihop :)
BF+5
Hej på er!
Fortfarande inget internet och inte heller någon liten utanför magen.
I lördags var det beräknad förlossning för oss i lilla familjen Medin/Pegrell. Självklart hade vi hoppats på att den lill* skulle tittat ut då, men han eller hon valde att stanna inne i varma, goa magen.
Dagarna rullar på här hemma, Linus jobbar och jag försöker fördriva tiden. Sover sålänge jag kan varje dag och äter lång lyxfrukost (med andra ord färskt bröd, gröt, frukt och sånt jag är sugen på :) När Linus väl kommer hem försöker vi hitta på småsaker eller åka ut en sväng. Nätterna i sig är väl inte direkt underbara, med krypande ben och onda sammandragningar, men jag somnar i alla fall, och sover som en ängel när Linus åkt till jobbet. (Då slipper jag snarkningar och hans jäkla ben som alltid hamnar i min sänghalva!!) :)
I alla fall. Jag har som sagt gått över ett par dagar nu, men jag ksn verkligen inte gnälla. jag har inte särskilt ont, mer än när det trycker nedåt eller ilar ner i ljumskarna. Magen är inte i vägen mer än nattetid och jag mår bra. Är inte överdrivet trött heller, utan orkar göra det jag vill. Håller mig dock helst hemma, eftersom jag är livrädd att vattnet ska gå bland massa människor :P
I måndags var jag hos barnmorskan på rutinkontroll. Allt var bra.
Urin: U.A
Blodtryck: 120/70
Sf-mått: 36 cm
Hjärtljud: 140-150 slag/min
Vikt: Får inte väga mig på MVC, men vägde mig hemma och har ökat snart 10 kg sen start.
I tisdags kväll hade vi mer eller mindre panik. Hade Hanna och Koffe här, vi var på Wokhouse och åt thaimat. Hyrde sen en apäcklig film som vi kollade på här hemma. Då slog det mig att jag hade knappt känt av bebis på hela dagen. Någon sammandragning hade jag heller inte haft. satt och buffade på magen, men fick inget svar. Googlade runt lite, men försökte tänka bort det. Vi gick och la oss, då det alltid är full rulle i magen. Inget hände. Jag valde att ringa förlossningen och rådfråga lite. Fick prata med en underbar barnmorska som tyckte att vi skulle komma in. Runt 23:30 på kvällen var vi på plats och fick hjälp direkt. Blodtryck, puls och temp togs och allt var bra. Barnmorskan vi pratade med i telefon satte CTG. För er som inte vet vad tusan det är, så är det två dosor som sätts på magen som mäter bebisens hjärtslag, mina sammandragningar och skriver ut EKG. Vi fick ligga i lugn och ro med apparaten på tills den sa till att mätningen var färdig. Medan den slog på fick jag trycka på en knapp varje gång jag kände minsta rörelse. Blev ett par stycken, men en väldig skillnad från "det normala", eller rättare sagt vårt normala.
Hjärtslagen låg mellan 95 och 160 beroende på om den rörde sig eller inte. När detta äntligen var klart fick en läkare kolla på det. Vi låg, (Linus satt och sov i en stol), i sjukhussängen och väntade. Väntade, väntade, väntade. Salarna är enormt dåligt isolerade - och jag lovar att det är psykisk ren jävla terror att ligga höggravid på en förlossning och höra födande kvinnors skärande skrik eka mellan väggarna. Det gjorde ont i hela mig att höra, och veta att nästa gång vi är här är det mina skrik som hörs.
Tittade på Linus med tårar i ögonen och försökte vara positiv: "Alla skriker inte sådär. Endel överdriver lite. Och vissa liksom tar i så dom skriker, det behöver inte bara vara smärtan". Haha, men man är ju inte helt dum. Tänker på det varje dag sen dess, men ändå kan jag inte påstå att jag är rädd. Nej, det blir när det blir, och det blir som det blir. Det enda vi kan göra är att göramdet bästa utav det. :)
Doktorn valde i alla fall att göra ett ultraljud. Han mätte mängden fostervatten och kollade hur allt såg ut. Han buffade en del på magen och tillslut fick vi se en rejäl spark på skärmen. Allting såg alltså bra ut och ctg:t visade inget konstigt. Alltså bara en lite trött bebis, så vi fick åka hem och sova allihop tillslut. Var nog hemma runt 02:15, helt slut. Dagen efter var allt som vanligt och nu sparkar det och sträcker i magen som bara den.
Kan förresten tillägga att kvinnornas skrik upphörde, och barnskrik tog över tystnaden...
Nu ska vi åka in till Skara och handla lite kvällsmys. Vi hörs!
Fortfarande inget internet och inte heller någon liten utanför magen.
I lördags var det beräknad förlossning för oss i lilla familjen Medin/Pegrell. Självklart hade vi hoppats på att den lill* skulle tittat ut då, men han eller hon valde att stanna inne i varma, goa magen.
Dagarna rullar på här hemma, Linus jobbar och jag försöker fördriva tiden. Sover sålänge jag kan varje dag och äter lång lyxfrukost (med andra ord färskt bröd, gröt, frukt och sånt jag är sugen på :) När Linus väl kommer hem försöker vi hitta på småsaker eller åka ut en sväng. Nätterna i sig är väl inte direkt underbara, med krypande ben och onda sammandragningar, men jag somnar i alla fall, och sover som en ängel när Linus åkt till jobbet. (Då slipper jag snarkningar och hans jäkla ben som alltid hamnar i min sänghalva!!) :)
I alla fall. Jag har som sagt gått över ett par dagar nu, men jag ksn verkligen inte gnälla. jag har inte särskilt ont, mer än när det trycker nedåt eller ilar ner i ljumskarna. Magen är inte i vägen mer än nattetid och jag mår bra. Är inte överdrivet trött heller, utan orkar göra det jag vill. Håller mig dock helst hemma, eftersom jag är livrädd att vattnet ska gå bland massa människor :P
I måndags var jag hos barnmorskan på rutinkontroll. Allt var bra.
Urin: U.A
Blodtryck: 120/70
Sf-mått: 36 cm
Hjärtljud: 140-150 slag/min
Vikt: Får inte väga mig på MVC, men vägde mig hemma och har ökat snart 10 kg sen start.
I tisdags kväll hade vi mer eller mindre panik. Hade Hanna och Koffe här, vi var på Wokhouse och åt thaimat. Hyrde sen en apäcklig film som vi kollade på här hemma. Då slog det mig att jag hade knappt känt av bebis på hela dagen. Någon sammandragning hade jag heller inte haft. satt och buffade på magen, men fick inget svar. Googlade runt lite, men försökte tänka bort det. Vi gick och la oss, då det alltid är full rulle i magen. Inget hände. Jag valde att ringa förlossningen och rådfråga lite. Fick prata med en underbar barnmorska som tyckte att vi skulle komma in. Runt 23:30 på kvällen var vi på plats och fick hjälp direkt. Blodtryck, puls och temp togs och allt var bra. Barnmorskan vi pratade med i telefon satte CTG. För er som inte vet vad tusan det är, så är det två dosor som sätts på magen som mäter bebisens hjärtslag, mina sammandragningar och skriver ut EKG. Vi fick ligga i lugn och ro med apparaten på tills den sa till att mätningen var färdig. Medan den slog på fick jag trycka på en knapp varje gång jag kände minsta rörelse. Blev ett par stycken, men en väldig skillnad från "det normala", eller rättare sagt vårt normala.
Hjärtslagen låg mellan 95 och 160 beroende på om den rörde sig eller inte. När detta äntligen var klart fick en läkare kolla på det. Vi låg, (Linus satt och sov i en stol), i sjukhussängen och väntade. Väntade, väntade, väntade. Salarna är enormt dåligt isolerade - och jag lovar att det är psykisk ren jävla terror att ligga höggravid på en förlossning och höra födande kvinnors skärande skrik eka mellan väggarna. Det gjorde ont i hela mig att höra, och veta att nästa gång vi är här är det mina skrik som hörs.
Tittade på Linus med tårar i ögonen och försökte vara positiv: "Alla skriker inte sådär. Endel överdriver lite. Och vissa liksom tar i så dom skriker, det behöver inte bara vara smärtan". Haha, men man är ju inte helt dum. Tänker på det varje dag sen dess, men ändå kan jag inte påstå att jag är rädd. Nej, det blir när det blir, och det blir som det blir. Det enda vi kan göra är att göramdet bästa utav det. :)
Doktorn valde i alla fall att göra ett ultraljud. Han mätte mängden fostervatten och kollade hur allt såg ut. Han buffade en del på magen och tillslut fick vi se en rejäl spark på skärmen. Allting såg alltså bra ut och ctg:t visade inget konstigt. Alltså bara en lite trött bebis, så vi fick åka hem och sova allihop tillslut. Var nog hemma runt 02:15, helt slut. Dagen efter var allt som vanligt och nu sparkar det och sträcker i magen som bara den.
Kan förresten tillägga att kvinnornas skrik upphörde, och barnskrik tog över tystnaden...
Nu ska vi åka in till Skara och handla lite kvällsmys. Vi hörs!
Väntan
Hej på er allihop!
Hoppas ni mår finemang.
Magen och jag mår bra. Nätterna är lite jobbiga med lite förvärkar och konstiga drömmar, men på dagarna går det mesta bra. Kan inte påstå att jag hittar några direkta tecken på att en förlossning närmar sig, men det kan ju bara komma efter vad man har läst så...
Igår trodde jag dock att det faktiskt skulle hända något. Jag gick på stan med Sara på förmiddagen. Köpte ett par röda gummistövlar, doftljus och gardiner. Åkte hemåt och började direkt med gardinerna som skulle sitta i burspråket i köket. I magen rådde full aktivitet, vilket faktiskt är ganska ovanligt. Brukar vara lugnt nu för tiden, inga större rörelser utan bar en fot hit och dit samt att rumpan kan spjärna på utåt mitt på magen. Igår kändes det dock som att den lille tjocke försökte vrida och vända på sig, fast inte lyckades så bra. Både höger och vänster sida i magen kändes helt tomma, så jag trodde att fötterna nu var uppåt. Linus och jag åkte till Canton i Skara på kvällen och åt mat, men jag fick knappt ner någonting. Det var som att jag hade bebisen nedanför svalget ungefär, fanns ingen plats för mat. Försökte i alla fall få i mig stark soppa och lite kycklinggryta och lite efterrätt. Var ju ändå så jäkla gott...
Åkte hem och kollade på en film, och sov sen hela natten med EN pinkning. DET är ovanligt! Brukar få gå upp tre gånger i alla fall. Somnade även om när han åkt till jobbet och vaknade inte förrän strax innan halv tio. Också väldigt ovanligt. Men, idag är allt som vanligt... Haha... Så det var nog bara falskt alarm igår...
Gardinerna kom i alla fall upp, och det blev helt okey. Det ska ju synas att det är hemmagjort också :)
Är på besök hos mamma och pappa. Varit här och fikat lite. Ska strax in till stan och möta upp Linus. Ska till lägenheten för sista gången, imorgon lämnas nycklarna till den nya ägaren. Kommer nog fälla en tår eller två när jag inte får se min älskade 2:a igen, men det känns bra ändå :) Sen ska jag köpa med lite grejer hem och baka bullar. Kan väl vara bra att ha lite gott i frysen, även om jag sagt till alla kompisar att dom får köpa med sig fika sen när dom ska komma hem och gosa bebis. Då har jag nog inte ork eller lust att stå och baka :)
Ska kila. Ha det finemang. Kram
Hoppas ni mår finemang.
Magen och jag mår bra. Nätterna är lite jobbiga med lite förvärkar och konstiga drömmar, men på dagarna går det mesta bra. Kan inte påstå att jag hittar några direkta tecken på att en förlossning närmar sig, men det kan ju bara komma efter vad man har läst så...
Igår trodde jag dock att det faktiskt skulle hända något. Jag gick på stan med Sara på förmiddagen. Köpte ett par röda gummistövlar, doftljus och gardiner. Åkte hemåt och började direkt med gardinerna som skulle sitta i burspråket i köket. I magen rådde full aktivitet, vilket faktiskt är ganska ovanligt. Brukar vara lugnt nu för tiden, inga större rörelser utan bar en fot hit och dit samt att rumpan kan spjärna på utåt mitt på magen. Igår kändes det dock som att den lille tjocke försökte vrida och vända på sig, fast inte lyckades så bra. Både höger och vänster sida i magen kändes helt tomma, så jag trodde att fötterna nu var uppåt. Linus och jag åkte till Canton i Skara på kvällen och åt mat, men jag fick knappt ner någonting. Det var som att jag hade bebisen nedanför svalget ungefär, fanns ingen plats för mat. Försökte i alla fall få i mig stark soppa och lite kycklinggryta och lite efterrätt. Var ju ändå så jäkla gott...
Åkte hem och kollade på en film, och sov sen hela natten med EN pinkning. DET är ovanligt! Brukar få gå upp tre gånger i alla fall. Somnade även om när han åkt till jobbet och vaknade inte förrän strax innan halv tio. Också väldigt ovanligt. Men, idag är allt som vanligt... Haha... Så det var nog bara falskt alarm igår...
Gardinerna kom i alla fall upp, och det blev helt okey. Det ska ju synas att det är hemmagjort också :)
Är på besök hos mamma och pappa. Varit här och fikat lite. Ska strax in till stan och möta upp Linus. Ska till lägenheten för sista gången, imorgon lämnas nycklarna till den nya ägaren. Kommer nog fälla en tår eller två när jag inte får se min älskade 2:a igen, men det känns bra ändå :) Sen ska jag köpa med lite grejer hem och baka bullar. Kan väl vara bra att ha lite gott i frysen, även om jag sagt till alla kompisar att dom får köpa med sig fika sen när dom ska komma hem och gosa bebis. Då har jag nog inte ork eller lust att stå och baka :)
Ska kila. Ha det finemang. Kram
Önskar jsg kunde blogga mer än jag kan. Har dock fortfarande inget internet. Linus beställde internet till huset, men nu har det kommit fram att han beställde en iPad med internet i flr några hundralappar i månaden, men något annat internet så man kan använda den riktia datorn finns alltså inte. iPaden är hans och det är precis som att använda iPhonen så jag får fortsätta med det och sen skaffa mih eget internet. Känns så onödigt att ha två abonnemang bara men.
hade hoppats på att kunna fullfölja denna graviditeten här i bloggen, men så blir det alltså inte. Går imorgon in i v.40, så förhoppningsvis är det inte många dagar kvar.
hoppas ni alla mår bra.
hade hoppats på att kunna fullfölja denna graviditeten här i bloggen, men så blir det alltså inte. Går imorgon in i v.40, så förhoppningsvis är det inte många dagar kvar.
hoppas ni alla mår bra.
Kortis
Ingen bebis har ännu kommit, men det hade vi kanske inte förväntat oss heller :) Allt känns som vanligt, fast kanske att jag har lite mer energi nu än förut. Sover faktiskt rätt så gott på nätterna, vilket är guld värt för mig. Dock har vi ännu inte internet i Vinninga, vi väntar på det mobila bredbandet som förhoppningsvis kommer någon dag i veckan.
Är hemma hos mamma och pappa och hälsar på lite och lånar datorn. Kommer hem nån tant från Trygghansa Borås till oss ikväll för att prata barnförsäkringar. Dock har jag nog redan bestämt mig för att välja Folksam, då vi har allt annat där, och får lite förmåner från facket också. Men hon får väl komma ändå :)
Ska ut en promenad med Ivory här. Höres när internet kommit.
Hoppas ni mår bra allihop.
Är hemma hos mamma och pappa och hälsar på lite och lånar datorn. Kommer hem nån tant från Trygghansa Borås till oss ikväll för att prata barnförsäkringar. Dock har jag nog redan bestämt mig för att välja Folksam, då vi har allt annat där, och får lite förmåner från facket också. Men hon får väl komma ändå :)
Ska ut en promenad med Ivory här. Höres när internet kommit.
Hoppas ni mår bra allihop.
Pancakes
Nu har jag äntligen fått mina pannkakor som jag längtat efter så länge. Pappa fixade dem till mig nu ikväll, så nu är jag lite för mätt.
Vilket jäkla mysigt väder det varit idag. Jag hade änna ledsnat lite på solen och värmen, framförallt på kvällarna när man vill sova och inte ligga och vrida sig av värmeslag. Tog faktiskt sovmorgon till halv elva idag och sen den första riktiga frukosten i soffan. L åkte till stan och hämtade de sista tapeterna till hallen som kommit och jag började röja upp bland kläderna som jag hämtade i lägenheten igår. Lite skulle till byrån i sovrummet, lite till våran "gå-in-garderob" (skulle egentligen skrivit det så häftigt på engelska men kom in på hur garderob stavades), och lite till en annan garderob.
Efter lunch var det dags för sista träffen med föräldragruppen. Idag var det en psykolog som pratade i två timmar, men det var roligt och intressant ändå. Känns konstigt att tänka att nästa gång vi träffas har alla varsin liten bebis med sig. Idag var alla dock tjocka och less på att vara osmidiga, så det känns ändå rätt så skönt att veta att vi snart är framme vid målet.
Blev en sväng upp till lägenheten igen för att hämta ännu mer grejer. In på ICA för att köpa ett halsband till Leija eftersom den lilla tokan så smått börjat vara ute. Hon kissade till och med i rabatten! Annars brukar hon få panik när hon blir nödig och bara ska in på lådan.
Ska hemåt till lilla familjen nu, Godzilla är ju också på plats i huset nu. Lite trött och tagen är hon, men det är inte så konstigt vid en flytt. Hon hämtar sig nog snart :)
Ha det finemang.
Vilket jäkla mysigt väder det varit idag. Jag hade änna ledsnat lite på solen och värmen, framförallt på kvällarna när man vill sova och inte ligga och vrida sig av värmeslag. Tog faktiskt sovmorgon till halv elva idag och sen den första riktiga frukosten i soffan. L åkte till stan och hämtade de sista tapeterna till hallen som kommit och jag började röja upp bland kläderna som jag hämtade i lägenheten igår. Lite skulle till byrån i sovrummet, lite till våran "gå-in-garderob" (skulle egentligen skrivit det så häftigt på engelska men kom in på hur garderob stavades), och lite till en annan garderob.
Efter lunch var det dags för sista träffen med föräldragruppen. Idag var det en psykolog som pratade i två timmar, men det var roligt och intressant ändå. Känns konstigt att tänka att nästa gång vi träffas har alla varsin liten bebis med sig. Idag var alla dock tjocka och less på att vara osmidiga, så det känns ändå rätt så skönt att veta att vi snart är framme vid målet.
Blev en sväng upp till lägenheten igen för att hämta ännu mer grejer. In på ICA för att köpa ett halsband till Leija eftersom den lilla tokan så smått börjat vara ute. Hon kissade till och med i rabatten! Annars brukar hon få panik när hon blir nödig och bara ska in på lådan.
Ska hemåt till lilla familjen nu, Godzilla är ju också på plats i huset nu. Lite trött och tagen är hon, men det är inte så konstigt vid en flytt. Hon hämtar sig nog snart :)
Ha det finemang.
Flyttat
Hej på er!
Flytten är nu så gott som färdig, är bara lite småprylar kvar i lägenheten. I huset är det fortfarande kaos, men man kan i allafall bo här. Dock väntar vi på iPaden och bredbandet som borde komma snart, därför blir det inga inlägg eller några bilder ännu.
Hoppas ni mår fint!
Flytten är nu så gott som färdig, är bara lite småprylar kvar i lägenheten. I huset är det fortfarande kaos, men man kan i allafall bo här. Dock väntar vi på iPaden och bredbandet som borde komma snart, därför blir det inga inlägg eller några bilder ännu.
Hoppas ni mår fint!
Segt
Det finns inte mycket tid över till datorn, men nu äntligen vilar jag huvudet från flytt/renovering/bebis och skriver lite här istället. Fast det är väl ungefär det detta inlägget kommer handla om ändå så... :)
Sitter hos mamma och pappa och har fått mig lite mat. Åt bara en smörgås till frukost imorse, la mig igen med smärtor neråt fjöset kan man väl säga, vilade två timmar, försökte laga min tvättmaskin som är trasig och gjorde sen två varma mackor. Dock fick jag bara i mig ena smörgåsen, magen ville inte ha mer mat. Började greja lite hemma, fick inse att min tvättmaskin är död och jag kan inte på egenhand återuppliva den, så jag gav upp lagandet av åbäket. Det är nämligen så att Larsson lånade vår tvättmaskin en dag, och glömde då stänga trumman (har en toppmatad maskin). Efter det har centrifugeringen inte funkat och motorn bara står och spinner, så efter mycket googlande har jag blivit lite utav en tvättmaskinsexpert och kommit fram till att drivremmen till centrifugen har gått av. En sån kan jag beställa för 300 spänn från nätet, men jag måste ha en gubbe som byter den åt mig. Kan tänka mig att han ska ha en tusenlapp eller mer för arbetet, och det känns surt som satan att lägga pengar på nåt som inte längre är mitt, om ni förstår hur jag menar.
Körde i alla fall fram bilen efter detta och började röja i källaren. Blev full bil ut till Vinninga där jag plockade, lite till garderoben inne och lite till förrådet i garaget. Fick besök av mamma och pappa, moster och hennes gubbe. De var lite nyfikna på huset. Sen kom Larsson och drack lite kaffe med mig. Jag trodde väl att jag var färdig i huset för dagen eftersom jag var klar med det jag hade i bilen, men då kom L och hans kompis med en lastbil full med saker. Jag fick panik och åkte därifrån.
Lastbilen var packad med allt som var kvar i lägenheten (byrå med kläder, soffa, ännu en byrå, massor med kläder i full oordning, mm) och jag klarade inte av känslan av att inte veta vad som var vart. Slutade med att jag satte mig i bilen och stortjöt av vanmakt. Tänk vad lite hormoner i kroppen kan göra. Jag känner att jag inte orkar med oredan som blir, speciellt inte nu. Jag vill packa mina kläder själv, ta hand om mitt eget och flytta det själv. Jag är glad att jag får hjälp såklart och att det blir gjort, men jag får total panik när allt slängs ihop, i full fart bara bärs in och att man därifrån får börja röja. Det är inte städat efter renoveringen än, och dessutom är inte allting färdigt, så det känns som att möblerna bara kommer att ställas på all skit. Som sagt, jag har panik. Så därför håller jag mig därifrån. Vill inte hem till lägenheten och inte hem till huset. Eller förresten. Det finns inget hem längre. Lite här, lite där. Halvfärdigt. Fixar inte det. Funderar på att sova i Källby eller nåt för att slippa se det och ta tag i allt igen den dagen jag har ork. Blä.
I alla fall - renoveringen. Vi har tapetserat en vägg i köket och målat resten. Ny spis och ny diskmaskin står nu där det ska. Luckorna är bytta och handtagen och knopparna sitter på plats.
Tvättstugan är färdigmålad och väggdekoren jag beställde sitter uppe. Allt utom belysning är färdigt där inne. Sen ska jag göra i ordning lite mer på hyllorna och det som ännu står tomt, eftersom skötbordet är där inne. Har testat tvättmaskinen idag, och den verkar i alla fall fungera. (puh!!)
Stora sovrummet är målat och panelen uppsatt och målad. Där fattas ännu en golvlist, annars är det färdigt där inne också.
Vardagsrummet är färdigtapetserat och listerna är på plats. Dock har något hänt med lampknapparna, dimmern och ena lampknappen vill inte få taklampan att lysa, så jag vette fasiken vad som hänt.
Hallen är pärlsponten uppsatt och tapetseringen halvfärdig. Vi väntade ju på en tapet i ca 2 veckor, och de rullarna räckte inte, eftersom det försvann 74 cm i mönsterpassningen och sådär, så fler rullar är beställda.
Badrummet är ganska hemskt för tillfället, allt är ju grått och jag har inte fixat nåt där inne än. Väntar på den nya badrumsinredningen som kommer senast den 15/8, så det är på gång. Efter det kan man börja göra lite mysigt där inne med lite snygga handdukar och nån färgglad matta.
Barnrummet väntar vi med. Det kan vara roligt att ha ett litet projekt sen när vi vet vad det blir för kön och sådär. Nu är det blå tapet, och den är faktiskt i väldigt fint skick, så det är ingenting som stör mig. Får fundera lite hur jag vill att det ska se ut sen. :)
Trädgården då. Skulle fixa rabatten på framsidan i veckan, men det blev inte riktigt så. Tappade humöret inne på Lidens så det blev bara lite blommor till de två blomlådorna i fram och två krukor på väggen. Dock hade Lidens så bra blommor att de nästan var döda efter två dagar. Landet på baksidan har jag rensat lite, var mycket överblommad skit som bara låg där, så jag drog bort massa brunt och rensade lite i jorden. Är fullt med lökar och rötter och sånt, så vi får se vad som dyker upp där fram i vår. L:s mormor kom med en fin blomma förut idag som jag satte ner i landet där, passade finfint. Kul att få lite sånt ibland :)
Ne, ska ta med mig näsdukar och bege mig tillbaka till kaoset i huset. Blir en lång kväll känner jag :( Tror att jag har en fruktansvärd separationsångest från min älskade, underbara lägenhet också som nog gör lite ont i hjärtat att lämna :)
Ha en fin kväll. Får ta lite bilder den dagen kameran kommer fram också...
Sitter hos mamma och pappa och har fått mig lite mat. Åt bara en smörgås till frukost imorse, la mig igen med smärtor neråt fjöset kan man väl säga, vilade två timmar, försökte laga min tvättmaskin som är trasig och gjorde sen två varma mackor. Dock fick jag bara i mig ena smörgåsen, magen ville inte ha mer mat. Började greja lite hemma, fick inse att min tvättmaskin är död och jag kan inte på egenhand återuppliva den, så jag gav upp lagandet av åbäket. Det är nämligen så att Larsson lånade vår tvättmaskin en dag, och glömde då stänga trumman (har en toppmatad maskin). Efter det har centrifugeringen inte funkat och motorn bara står och spinner, så efter mycket googlande har jag blivit lite utav en tvättmaskinsexpert och kommit fram till att drivremmen till centrifugen har gått av. En sån kan jag beställa för 300 spänn från nätet, men jag måste ha en gubbe som byter den åt mig. Kan tänka mig att han ska ha en tusenlapp eller mer för arbetet, och det känns surt som satan att lägga pengar på nåt som inte längre är mitt, om ni förstår hur jag menar.
Körde i alla fall fram bilen efter detta och började röja i källaren. Blev full bil ut till Vinninga där jag plockade, lite till garderoben inne och lite till förrådet i garaget. Fick besök av mamma och pappa, moster och hennes gubbe. De var lite nyfikna på huset. Sen kom Larsson och drack lite kaffe med mig. Jag trodde väl att jag var färdig i huset för dagen eftersom jag var klar med det jag hade i bilen, men då kom L och hans kompis med en lastbil full med saker. Jag fick panik och åkte därifrån.
Lastbilen var packad med allt som var kvar i lägenheten (byrå med kläder, soffa, ännu en byrå, massor med kläder i full oordning, mm) och jag klarade inte av känslan av att inte veta vad som var vart. Slutade med att jag satte mig i bilen och stortjöt av vanmakt. Tänk vad lite hormoner i kroppen kan göra. Jag känner att jag inte orkar med oredan som blir, speciellt inte nu. Jag vill packa mina kläder själv, ta hand om mitt eget och flytta det själv. Jag är glad att jag får hjälp såklart och att det blir gjort, men jag får total panik när allt slängs ihop, i full fart bara bärs in och att man därifrån får börja röja. Det är inte städat efter renoveringen än, och dessutom är inte allting färdigt, så det känns som att möblerna bara kommer att ställas på all skit. Som sagt, jag har panik. Så därför håller jag mig därifrån. Vill inte hem till lägenheten och inte hem till huset. Eller förresten. Det finns inget hem längre. Lite här, lite där. Halvfärdigt. Fixar inte det. Funderar på att sova i Källby eller nåt för att slippa se det och ta tag i allt igen den dagen jag har ork. Blä.
I alla fall - renoveringen. Vi har tapetserat en vägg i köket och målat resten. Ny spis och ny diskmaskin står nu där det ska. Luckorna är bytta och handtagen och knopparna sitter på plats.
Tvättstugan är färdigmålad och väggdekoren jag beställde sitter uppe. Allt utom belysning är färdigt där inne. Sen ska jag göra i ordning lite mer på hyllorna och det som ännu står tomt, eftersom skötbordet är där inne. Har testat tvättmaskinen idag, och den verkar i alla fall fungera. (puh!!)
Stora sovrummet är målat och panelen uppsatt och målad. Där fattas ännu en golvlist, annars är det färdigt där inne också.
Vardagsrummet är färdigtapetserat och listerna är på plats. Dock har något hänt med lampknapparna, dimmern och ena lampknappen vill inte få taklampan att lysa, så jag vette fasiken vad som hänt.
Hallen är pärlsponten uppsatt och tapetseringen halvfärdig. Vi väntade ju på en tapet i ca 2 veckor, och de rullarna räckte inte, eftersom det försvann 74 cm i mönsterpassningen och sådär, så fler rullar är beställda.
Badrummet är ganska hemskt för tillfället, allt är ju grått och jag har inte fixat nåt där inne än. Väntar på den nya badrumsinredningen som kommer senast den 15/8, så det är på gång. Efter det kan man börja göra lite mysigt där inne med lite snygga handdukar och nån färgglad matta.
Barnrummet väntar vi med. Det kan vara roligt att ha ett litet projekt sen när vi vet vad det blir för kön och sådär. Nu är det blå tapet, och den är faktiskt i väldigt fint skick, så det är ingenting som stör mig. Får fundera lite hur jag vill att det ska se ut sen. :)
Trädgården då. Skulle fixa rabatten på framsidan i veckan, men det blev inte riktigt så. Tappade humöret inne på Lidens så det blev bara lite blommor till de två blomlådorna i fram och två krukor på väggen. Dock hade Lidens så bra blommor att de nästan var döda efter två dagar. Landet på baksidan har jag rensat lite, var mycket överblommad skit som bara låg där, så jag drog bort massa brunt och rensade lite i jorden. Är fullt med lökar och rötter och sånt, så vi får se vad som dyker upp där fram i vår. L:s mormor kom med en fin blomma förut idag som jag satte ner i landet där, passade finfint. Kul att få lite sånt ibland :)
Ne, ska ta med mig näsdukar och bege mig tillbaka till kaoset i huset. Blir en lång kväll känner jag :( Tror att jag har en fruktansvärd separationsångest från min älskade, underbara lägenhet också som nog gör lite ont i hjärtat att lämna :)
Ha en fin kväll. Får ta lite bilder den dagen kameran kommer fram också...
BM-besök
Ja, imorse var det dags för ett besök hos barnmorskan igen. Denna gången fick vi träffa Susanne, en av de två som håller i föräldragruppen, så henne hade vi träffat ett par gånger innan. Hon fixade så vi får gå till henne de två gånger som är kvar, ett besök innan BF och ett två dagar efter BF om vi får gå över tiden.
Urinprovet visade inget konstigt, blodsockret var normalt och vikten togs inte. Blodtrycket var fint, hjärtljuden låg som vanligt runt 140 slag/min och SF-måttet låg som sist ungefär. BM sa att hon brukar mäta lite "snålare" än de andra, och sist vi var där hade måttet ökat rätt rejält. Så antagligen mätte förra barnmorskan lite i överkant och denna mätte i underkant. Ligger dock fortfarande lite över kurvan, så det var absolut ingen fara.
Jag frågade lite varför jag får såna yrsel/må illa-anfall ibland, och hon trodde det kunde vara för att jag äter/dricker lite dåligt. Har absolut inga rutiner, speciellt inte nu när vi renoverar. Det blir kanske ett eller två mål om dagen och sen nån fika, men inget mellanmål eller annat näringsrikt. Får börja tänka mig för, så jag har köpt hem lite frukt och sånt man kan slänga med till huset när vi håller på där.
Åkte sen direkt till Skara för ett bankbesök och sen en frukost på Blombacka med Linus. Han är nu iväg nånstans och jag ska bege mig ut till huset och måla köket. Skulle behöva beställa tapeter till köket, men vi kommer inte överens för fem öre, så det lär väl dröja. I helgen ska panelen i sovrummet upp i sovrummet så är även det klart sen.
Måste kila. Ha det finemang.
Urinprovet visade inget konstigt, blodsockret var normalt och vikten togs inte. Blodtrycket var fint, hjärtljuden låg som vanligt runt 140 slag/min och SF-måttet låg som sist ungefär. BM sa att hon brukar mäta lite "snålare" än de andra, och sist vi var där hade måttet ökat rätt rejält. Så antagligen mätte förra barnmorskan lite i överkant och denna mätte i underkant. Ligger dock fortfarande lite över kurvan, så det var absolut ingen fara.
Jag frågade lite varför jag får såna yrsel/må illa-anfall ibland, och hon trodde det kunde vara för att jag äter/dricker lite dåligt. Har absolut inga rutiner, speciellt inte nu när vi renoverar. Det blir kanske ett eller två mål om dagen och sen nån fika, men inget mellanmål eller annat näringsrikt. Får börja tänka mig för, så jag har köpt hem lite frukt och sånt man kan slänga med till huset när vi håller på där.
Åkte sen direkt till Skara för ett bankbesök och sen en frukost på Blombacka med Linus. Han är nu iväg nånstans och jag ska bege mig ut till huset och måla köket. Skulle behöva beställa tapeter till köket, men vi kommer inte överens för fem öre, så det lär väl dröja. I helgen ska panelen i sovrummet upp i sovrummet så är även det klart sen.
Måste kila. Ha det finemang.
Fullt upp!
Det rullar på i huset. Imorse åkte vi ut och slipade det sista i vardagsrummet och fixade lite. Jag åkte sen till Colorama för att hämta tapeterna vi beställde igår (blev väldigt positivt överraskad att de kom så fort!). Dock hade bara två av de tre tapeter vi beställt kommit, men vi körde igång med det i alla fall. Tog inte mer än nån timme innan vi var klara, och då hade passande nog den tredje tapeten kommit, så jag åkte tillbaka till stan och hämtade även dessa. Linus körde på som bara den, så allt är nu klart där inne!
Imorgon ska köket målas, jag antar att halltapeten inte kommer än. Behöver även beställa tapeten till köket som vi inte är överens om, men vi ska nog hitta något snyggt... Det är svårt!!
Var uppe på vårdcentralens drop-in idag för att kolla blodsockret, ett prov inför morgondagens BM-besök. Det tog ett bra tag innan jag kom intill, och när det väl var min tur var det en liten, ung sak med skelande ögon och tjocka glasögon som skulle göra provet på mig. Hon började fiffla med olika rör på bordet och jag började undra vad fasiken hon höll på med, ett stick i fingret räcker ju med en droppe blod. Hon hade bestämt sig för att sticka mig i armen i alla fall, och letade länge och väl efter en åder. Jag är väldigt lättstucken, har aldrig varit några problem. Så säger hon "nu sticker det till". Mitt på armen!! Hon körde nålen rätt in på ovansidan armen, inte i armväcket! Såklart fick hon inget blod där, och började köra runt nålen i armen för att hitta ådern. Hon fick tillslut ta ut nålen. Jag sa att hon kanske kunde sticka lite lätt i fingret istället, men det kunde hon inte, det hade hon aldrig gjort. (?!?!) Så hon fick hämta en annan person som fick sticka i fingret. Och han kunde inte bara ta en droppe som man brukar och sätta in i maskinen, utan han skulle fylla ett rör till hälften, en droppe i taget. Förstår inte varför det ska vara så avancerat?? Jösses, Lidköpings kommun alltså...
Nu är det "Livet på BB". Måste kika!! :)
Imorgon ska köket målas, jag antar att halltapeten inte kommer än. Behöver även beställa tapeten till köket som vi inte är överens om, men vi ska nog hitta något snyggt... Det är svårt!!
Var uppe på vårdcentralens drop-in idag för att kolla blodsockret, ett prov inför morgondagens BM-besök. Det tog ett bra tag innan jag kom intill, och när det väl var min tur var det en liten, ung sak med skelande ögon och tjocka glasögon som skulle göra provet på mig. Hon började fiffla med olika rör på bordet och jag började undra vad fasiken hon höll på med, ett stick i fingret räcker ju med en droppe blod. Hon hade bestämt sig för att sticka mig i armen i alla fall, och letade länge och väl efter en åder. Jag är väldigt lättstucken, har aldrig varit några problem. Så säger hon "nu sticker det till". Mitt på armen!! Hon körde nålen rätt in på ovansidan armen, inte i armväcket! Såklart fick hon inget blod där, och började köra runt nålen i armen för att hitta ådern. Hon fick tillslut ta ut nålen. Jag sa att hon kanske kunde sticka lite lätt i fingret istället, men det kunde hon inte, det hade hon aldrig gjort. (?!?!) Så hon fick hämta en annan person som fick sticka i fingret. Och han kunde inte bara ta en droppe som man brukar och sätta in i maskinen, utan han skulle fylla ett rör till hälften, en droppe i taget. Förstår inte varför det ska vara så avancerat?? Jösses, Lidköpings kommun alltså...
Nu är det "Livet på BB". Måste kika!! :)
Renovera meraa...
Hej på er!
Idag sov jag länge, och det behövdes! Var nog inte uppe förrän 10:30, och fick väcka Leija som även hon var helt utslagen. Hon fick vara hos svärföräldrarna igår när vi var på IKEA, så det var bus och lek hela långa dagen.
Började dagen med rejäl frukost. Slängde in en tvätt och fixade lite här hemma. Allt i lägenheten kommer plötsligt i andra hand, men när man trampar runt med grus mellan tårna vet man att det är dags att lägga lite energi på städ även här. Åkte sen till Byggmax och köpte pärlspont som L och hans snickarvän "Ega" satt upp idag. Är oerhört tacksam för hans hjälp! Köpte med mer färg till tvättstugan också som är mitt lilla projekt. Målade ett lager igår med våtrumstäck (sitter uppe en ful våtrumstapet där inne), och resultatet blev jättebra! Så målningen i tvättstugan är färdig. Imorgon ska jag måla hyllor vita och sätta upp, och har även beställt en väggdekor som kommer bli ursöt där inne. Har tänkt ha skötbord där inne, så det ska bli praktiskt och mysigt på samma gång.
Handlade en hel del på IKEA igår. Blev Jönköping denna gången. Köksluckor köpte vi, men de passade väl inte skitbra direkt, så vi får borra om hålen i skåpen, men förhoppningsvis kanske vi kan få lite snickarhjälp med det också. Bänkskiva väntade vi med, den fick ändå inte plats i bilen. Och denna gången ska vi inte köra på massiv ek eller annat "riktigt" trä som måste underhållas. Ekskivan vi har i lägenheten kräver ju lite tänk - man kan inte ställa varma kastruller på den eller låta det ligga vatten på, det blir förstört. Och eftersom vi ska bo där med småbarn är det lättare att välja en laminatskiva.
Handlade också detta:
Idag sov jag länge, och det behövdes! Var nog inte uppe förrän 10:30, och fick väcka Leija som även hon var helt utslagen. Hon fick vara hos svärföräldrarna igår när vi var på IKEA, så det var bus och lek hela långa dagen.
Började dagen med rejäl frukost. Slängde in en tvätt och fixade lite här hemma. Allt i lägenheten kommer plötsligt i andra hand, men när man trampar runt med grus mellan tårna vet man att det är dags att lägga lite energi på städ även här. Åkte sen till Byggmax och köpte pärlspont som L och hans snickarvän "Ega" satt upp idag. Är oerhört tacksam för hans hjälp! Köpte med mer färg till tvättstugan också som är mitt lilla projekt. Målade ett lager igår med våtrumstäck (sitter uppe en ful våtrumstapet där inne), och resultatet blev jättebra! Så målningen i tvättstugan är färdig. Imorgon ska jag måla hyllor vita och sätta upp, och har även beställt en väggdekor som kommer bli ursöt där inne. Har tänkt ha skötbord där inne, så det ska bli praktiskt och mysigt på samma gång.
Handlade en hel del på IKEA igår. Blev Jönköping denna gången. Köksluckor köpte vi, men de passade väl inte skitbra direkt, så vi får borra om hålen i skåpen, men förhoppningsvis kanske vi kan få lite snickarhjälp med det också. Bänkskiva väntade vi med, den fick ändå inte plats i bilen. Och denna gången ska vi inte köra på massiv ek eller annat "riktigt" trä som måste underhållas. Ekskivan vi har i lägenheten kräver ju lite tänk - man kan inte ställa varma kastruller på den eller låta det ligga vatten på, det blir förstört. Och eftersom vi ska bo där med småbarn är det lättare att välja en laminatskiva.
Handlade också detta:
Handduk med luva
Täcke för spjälsäng
Klädsel till skötbädd
Skötbädd
Blev även en kudde, sängkläder till spjälsängen, madrasskydd och annat smått och gott.
Ska göra mig ett par smörgåsar och en kopp te innan jag hänger upp den sista tvätten och hoppar i säng.
Godnatt! :)
Helg och semester
Lördag idag. Hade verkligen en fin fredagkväll. Var så opepp och less på allt efter gårdagen med översvämning och det där, men det ändrade sig när jag väl gjort mig i ordning lite och mött upp tjejerna på Ica. Becca, Lisa, Sara och jag inhandlade lite tacogrejer och begav oss hem till mig för att laga mat. Åkte sen till campingen där vi tillsammans med Linus alla vänner spelade minigolf (så gott det gick med alla fulla :)) och bara hade himla trevligt. Verkligen en toppenkväll. Jag var hemma runt kvart i ett och somnade inte förrän efter två nångång när Linus kommit hem.
Tack älskade vänner för en fin kväll. Ni är underbara!
Ska ge min Linus en extra kram när han kommer hem för att han varit så duktig med allt i huset idag. Verkligen hänt massor, och trädgården är så fint i ordning nu efter lite hjälp med häck- och gräsklippning. Så skönt att han nu har semester så man kan lägga tid på vårt projekt.
Kram
Tack älskade vänner för en fin kväll. Ni är underbara!
Ska ge min Linus en extra kram när han kommer hem för att han varit så duktig med allt i huset idag. Verkligen hänt massor, och trädgården är så fint i ordning nu efter lite hjälp med häck- och gräsklippning. Så skönt att han nu har semester så man kan lägga tid på vårt projekt.
Kram
Riktigt tråkigt...
Igår la jag mig nån gång efter 22-tiden eftersom jag var galet trött. Just när jag börjat komma till ro kom L hem från jobbet, han slutar tydligen 23.30 nu för tiden när han jobbar kväll. Han skulle greja med Leija och lösa korsord, så jag var klarvaken och somnade inte på ett par timmar. Har börjat sova så sjukt dåligt, och jag behöver verkligen sömnen.
Gick upp imorse och gjorde lite frukost på det lilla vi hade i kylskåpet, jag har inte hunnit med handlingen eftersom all tid går åt till annat. Just när vi höll på att äta ringde det på dörren. Det var en kille från HSB som frågade om vi hade förråd 131, och ja, det var ju vårt. Han förklarade att det stod vatten i källaren, och vårt förråd var fyllt med vatten. Så det var bara och gå ner och se vad som var skadat. Barnvagnen hade tack och lov klarat sig, men spjälsängen har sugit upp vatten i benen, så den blir nog till att kasta tyvärr. Alla flyttlådor och kassar med saker på golvet var förstörda, liksom en dator, stereo med högtalare, dörrar, hyllor och annat. Visst, det är kanske inte saker man använder jämt, men vi rensade där nere för bara ett litet tag sen, och det fanns ju anledningar till att vi sparade det som nu står där. Männen håller på än och pumpar ut vatten, brunnen i trappan ned till vårt förråd var igengrodd och kunde inte ta allt regn som kom inatt.
Jag får ta tag i det imorgon, resten som ska fixas där nere. Åkte ut till huset i Vinninga och mätte hallen. Ringde och beställde tapeter till den, men det tar runt 3 veckor innan dessa kommer. Rev också tapet i hallen, så nästan allt är borta där. Sovrummet målade jag igår, så det som återstår där inne är en vit panelvägg samt att jag ska måla vitt runt fönster och delar av listerna där det behövs. Rann lite färg på vissa ställen, så jag får fixa det jag förstört. Slipningen i vardagsrummet är påbörjat, men långt ifrån klart. Köket ska vi inte ens tala om, fattar inte hur man ska kunna slipa och tapetsera där inne, är mest småpill. Så det överlåter jag till någon annan frivillig.
Det är lite tråkigt att man får höra att man inget vettigt gör på dagarna. Jag har varit och grejat ensam i huset nu sen jag fick nycklarna, men får ändå denna kommentar. Jag kan inte göra allt, men gör så gott jag kan! Har inte all ork i världen för tillfället, men förståelsen för det verkar inte finnas. Det är tråkigt att få skit för att kylen inte är fylld med mat. Jag har inte tid eller ork för allting.
Ska iväg och köpa syrsor till Godzilla, men tänkte äta lite själv först. Får bli en lunch bestående av en liten yoghurt, te och äpple som jag hoppas finns i kylen. Sen ikväll ska jag träffa mina tjejer. Vi ska fixa lite tacos här hemma hos mig.
Ha en fin fredag. Kram.
Gick upp imorse och gjorde lite frukost på det lilla vi hade i kylskåpet, jag har inte hunnit med handlingen eftersom all tid går åt till annat. Just när vi höll på att äta ringde det på dörren. Det var en kille från HSB som frågade om vi hade förråd 131, och ja, det var ju vårt. Han förklarade att det stod vatten i källaren, och vårt förråd var fyllt med vatten. Så det var bara och gå ner och se vad som var skadat. Barnvagnen hade tack och lov klarat sig, men spjälsängen har sugit upp vatten i benen, så den blir nog till att kasta tyvärr. Alla flyttlådor och kassar med saker på golvet var förstörda, liksom en dator, stereo med högtalare, dörrar, hyllor och annat. Visst, det är kanske inte saker man använder jämt, men vi rensade där nere för bara ett litet tag sen, och det fanns ju anledningar till att vi sparade det som nu står där. Männen håller på än och pumpar ut vatten, brunnen i trappan ned till vårt förråd var igengrodd och kunde inte ta allt regn som kom inatt.
Jag får ta tag i det imorgon, resten som ska fixas där nere. Åkte ut till huset i Vinninga och mätte hallen. Ringde och beställde tapeter till den, men det tar runt 3 veckor innan dessa kommer. Rev också tapet i hallen, så nästan allt är borta där. Sovrummet målade jag igår, så det som återstår där inne är en vit panelvägg samt att jag ska måla vitt runt fönster och delar av listerna där det behövs. Rann lite färg på vissa ställen, så jag får fixa det jag förstört. Slipningen i vardagsrummet är påbörjat, men långt ifrån klart. Köket ska vi inte ens tala om, fattar inte hur man ska kunna slipa och tapetsera där inne, är mest småpill. Så det överlåter jag till någon annan frivillig.
Det är lite tråkigt att man får höra att man inget vettigt gör på dagarna. Jag har varit och grejat ensam i huset nu sen jag fick nycklarna, men får ändå denna kommentar. Jag kan inte göra allt, men gör så gott jag kan! Har inte all ork i världen för tillfället, men förståelsen för det verkar inte finnas. Det är tråkigt att få skit för att kylen inte är fylld med mat. Jag har inte tid eller ork för allting.
Ska iväg och köpa syrsor till Godzilla, men tänkte äta lite själv först. Får bli en lunch bestående av en liten yoghurt, te och äpple som jag hoppas finns i kylen. Sen ikväll ska jag träffa mina tjejer. Vi ska fixa lite tacos här hemma hos mig.
Ha en fin fredag. Kram.
Knök å bök
Man ser lite dåligt, men som förra gången - filmat med iPhonen. Är ett par veckor sen så inte helt dagsfärskt. Mysigt.
Otäckt för äckelmagade
Nu är det faktiskt dags för mig att gnälla lite, och jag tycker att man får göra det när man har 46 dagar kvar till förlossning. Känsliga personer behöver inte läsa :)
Igår mådde jag illa, klagade lite under dagen, men inte farligt. På kvällen lagade jag mat, korv stroganoff med pasta till. Kände mig inte nåt hungrig men försökte äta ändå. Smakade skit, så jag gav upp. Sara kom hit och kollade på film med mig. Smååt lite choklad och chips till teet, så gott! När filmen var slut runt halv tolv gick Sara hemåt och jag skulle lägga mig. Kände mig riktigt sådär tjock, men tänkte inte mer på det. Kände sen när jag låg och läste att jag mådde riktigt illa, sådär att man behöver rapa men inte vågar ifall man kräks. Helt plötsligt får jag upp en halv spya i munnen och får rusa ut i badrummet. Drack vatten, men det var som att inget fick plats, utan stannade liksom halvvägs ner.
La mig i sängen igen men låg på rygg, vågade inte ligga på sidan ifall det skulle komma igen. Kunde inte ligga kvar så länge på rygg utan fick ändå lägga mig på sidan. Blev livrädd att jag skulle spy på golvet, eftersom det första kom så plötsligt. Fick springa upp på toa två gånger till i spypanik, men det kom inget. Frågade Linus om han kunde hjälpa mig hitta nåt att ställa vid sidan av sängen, men han orkade väl inte det. Så jag låg vaken en stund till och vågade knappt röra mig. Sen äntligen somnade jag.
Har varit småillamående idag igen, och vågade ingen lunch äta förrän nyss. Fick i mig lite ris och kyckling. Maten får liksom ingen plats i mig verkar det som. Uuuuh.
Sara och jag gick in på systemet för hon skulle köpa nån flaska. Så säger han i kassan när Sara betalar: Hur långt har du kvar?
- 6 veckor, svarar jag.
- Är det jobbigt?, sa gubben.
- Ja, faktiskt. Det börjar bli tungt.
-Jag såg det när du gick in, hur du riktigt kämpade.
- Haha, oj, ja, det är inte så roligt längre.
- Lycka till med dig nu!
Fan vilka fina människor det finns :) Det gjorde min dag. När man vågar fråga eller säga något. Tack för det.
Igår mådde jag illa, klagade lite under dagen, men inte farligt. På kvällen lagade jag mat, korv stroganoff med pasta till. Kände mig inte nåt hungrig men försökte äta ändå. Smakade skit, så jag gav upp. Sara kom hit och kollade på film med mig. Smååt lite choklad och chips till teet, så gott! När filmen var slut runt halv tolv gick Sara hemåt och jag skulle lägga mig. Kände mig riktigt sådär tjock, men tänkte inte mer på det. Kände sen när jag låg och läste att jag mådde riktigt illa, sådär att man behöver rapa men inte vågar ifall man kräks. Helt plötsligt får jag upp en halv spya i munnen och får rusa ut i badrummet. Drack vatten, men det var som att inget fick plats, utan stannade liksom halvvägs ner.
La mig i sängen igen men låg på rygg, vågade inte ligga på sidan ifall det skulle komma igen. Kunde inte ligga kvar så länge på rygg utan fick ändå lägga mig på sidan. Blev livrädd att jag skulle spy på golvet, eftersom det första kom så plötsligt. Fick springa upp på toa två gånger till i spypanik, men det kom inget. Frågade Linus om han kunde hjälpa mig hitta nåt att ställa vid sidan av sängen, men han orkade väl inte det. Så jag låg vaken en stund till och vågade knappt röra mig. Sen äntligen somnade jag.
Har varit småillamående idag igen, och vågade ingen lunch äta förrän nyss. Fick i mig lite ris och kyckling. Maten får liksom ingen plats i mig verkar det som. Uuuuh.
Sara och jag gick in på systemet för hon skulle köpa nån flaska. Så säger han i kassan när Sara betalar: Hur långt har du kvar?
- 6 veckor, svarar jag.
- Är det jobbigt?, sa gubben.
- Ja, faktiskt. Det börjar bli tungt.
-Jag såg det när du gick in, hur du riktigt kämpade.
- Haha, oj, ja, det är inte så roligt längre.
- Lycka till med dig nu!
Fan vilka fina människor det finns :) Det gjorde min dag. När man vågar fråga eller säga något. Tack för det.
Hemmagjord glass
Håller på att testa min nya glassmaskin här hemma. Håller tummarna för att det blir riktigt gott nu då. Har inga planer för dagen, mer än att mamma och pappa ska komma hit om en stund på fika. Städat har jag redan gjort. Cyklade fram på stan förut med Sara och hittade en sån hallmöbel jag ville ha! Hittade även en annan som också var skitfin, så nu ska jag bara bestämma mig för vilken jag vill ha, så åker jag och inhandlar den.
Väntar fortfarande på att få husnyckeln. Dock ska vi egentligen inte få den förrän den 29 juli, men sonen som har hand om huset för tillfället (eftersom det är ett dödsbo och båda hans föräldrar gått bort samtidigt) ringde och sa att det fortfarande inte är färdigstädat, men att det under veckan ska bli klart och besiktigas så får vi nyckeln innan.
Det är så jädra svårt att komma överens om tapeter bara. Jag letar och letar, och har hittat en skitfin tapet. Har redan en bild i huvudet över hur jag vill ha hallen, men det är svårt att komma fram till något när det bara är en av oss som lägger energi på att leta.
Nu måste jag kolla till glassen!
Väntar fortfarande på att få husnyckeln. Dock ska vi egentligen inte få den förrän den 29 juli, men sonen som har hand om huset för tillfället (eftersom det är ett dödsbo och båda hans föräldrar gått bort samtidigt) ringde och sa att det fortfarande inte är färdigstädat, men att det under veckan ska bli klart och besiktigas så får vi nyckeln innan.
Det är så jädra svårt att komma överens om tapeter bara. Jag letar och letar, och har hittat en skitfin tapet. Har redan en bild i huvudet över hur jag vill ha hallen, men det är svårt att komma fram till något när det bara är en av oss som lägger energi på att leta.
Nu måste jag kolla till glassen!
Jävla värld.
Det står mest still i huvudet när jag egentligen vill skriva ett inlägg här. Är helt fylld med negativa känslor. Är mest arg och besviken, och det känns mest som att man bara ska stå här och ta allt. Det har väl gjort att jag istället inte tar emot någonting alls utan bara skjuter ifrån mig onda taggar. Allting går till en gräns, och min gräns nåddes för länge sen, och tyvärr hände allt på en och samma gång då.
Hur ska jag någonsin kunna känna tillit igen?
Hur ska jag någonsin kunna känna tillit igen?
Min framtid är ljus, men nutiden kunde kvittat. Ditt fel.
BM-besök
I förrgår var det åter igen dags för ett besök hos BM i Lidköping. Samma barnmorska som förra gången, semestervikarien. Jag fick ju med mig en burk för urinprov förra gången som jag kom ihåg att ta med. Det visade inget konstigt, skönt.
Vikt: 72 kg (+ 7 kg sedan start)
BT: 125/75
P-glucos: - (ska ha varit på labb till nästa gång, så inget prov denna gången heller)
HB: - (inget prov denna gången heller och inte till nästa gång heller)
SF-mått: 34 cm (följer min linje strax över kurvan)
Hjärtljud: 142 slag
Nästa besök blir den 28/7.
Vikt: 72 kg (+ 7 kg sedan start)
BT: 125/75
P-glucos: - (ska ha varit på labb till nästa gång, så inget prov denna gången heller)
HB: - (inget prov denna gången heller och inte till nästa gång heller)
SF-mått: 34 cm (följer min linje strax över kurvan)
Hjärtljud: 142 slag
Nästa besök blir den 28/7.
V.33
Vi är nu inne i V.33 (V.32+3).
Från Gravid.se:
Är detta ditt första barn, så kanske barnet nu lägger sig tillrätta med huvudet nedåt inför förlossningen. För omföderskor kan det ibland dröja ytterligare några veckor. När barnet väl lagt sig tillrätta så brukar det bli lättare att andas och har du haft magbesvär bör även det lätta nu. Däremot ökar trycket nedåt och symtom som stickande känslor i bäckenet kan uppträda.
Ditt barn är ungefär 30 cm långt från huvud till stjärt och väger ca 2,2 kg. Huden börjar ändra färg från röd till rosa och kroppen fortsätter att lagra underhudsfett. Nu ökar inte mängden fostervatten längre utan ligger kvar på den här nivån fram till födseln. Den här veckan växer hjärnan mycket snabbt och barnets huvud ökar ca 9,5mm. Rörelserna i magen känns nu mer som rullningar än sparkar då det inte finns så mycket svängrum längre. Äntligen slipper du de där hårda träffarna mot revbenen.
Har du märkt att dina aktiviteter påverkar barnets beteende! Barnets aktivitetsnivå påverkas av hur mycket eller på vilka tider du äter, din kroppsställning och ljud från yttervärlden. Försök att ha en avslappnande stund varje dag, där du känner efter hur barnet rör sig. Din barnmorska kan tala om hur ofta du bör känna barnets rörelser. Ungefär sex rörelser per timme kan du förvänta dig, men inte under hela dygnets alla timmar.
Och hur mår då jag denna veckan??
Jag är inte fullt så trött längre, behöver inte sova mitt på dagen. Visst, det är aldrig fel att få vila en stund, men det räcker med att få slappna av i kroppen. Känner mig vissa dagar stor som ett hus, att stå upp och snöra skorna nere på backen är fullkomligt omöjligt. Att gå in och ur bilen är bökigt och framkallar nästan en spya varje gång. Ena sidan av ryggen smärtar om jag har hållit igång eller gjort nåt speciellt, men är alltid borta när jag vaknar på morgonen. Behöver inte pinka nattetid ännu (peppar peppar), men har jag svårt att somna på kvällen kan det bli några turer till toan innan jag kommer till ro.
Jag försöker att inte klaga, värre blir det och då får jag gnälla istället :)
81.8 % av graviditeten har passerat (229 av 280 dagar)
Jag är i vecka 33
Jag är i kalendermånad 8
Jag har 51 dagar kvar till BF
Galet <3
Från Gravid.se:
Är detta ditt första barn, så kanske barnet nu lägger sig tillrätta med huvudet nedåt inför förlossningen. För omföderskor kan det ibland dröja ytterligare några veckor. När barnet väl lagt sig tillrätta så brukar det bli lättare att andas och har du haft magbesvär bör även det lätta nu. Däremot ökar trycket nedåt och symtom som stickande känslor i bäckenet kan uppträda.
Ditt barn är ungefär 30 cm långt från huvud till stjärt och väger ca 2,2 kg. Huden börjar ändra färg från röd till rosa och kroppen fortsätter att lagra underhudsfett. Nu ökar inte mängden fostervatten längre utan ligger kvar på den här nivån fram till födseln. Den här veckan växer hjärnan mycket snabbt och barnets huvud ökar ca 9,5mm. Rörelserna i magen känns nu mer som rullningar än sparkar då det inte finns så mycket svängrum längre. Äntligen slipper du de där hårda träffarna mot revbenen.
Har du märkt att dina aktiviteter påverkar barnets beteende! Barnets aktivitetsnivå påverkas av hur mycket eller på vilka tider du äter, din kroppsställning och ljud från yttervärlden. Försök att ha en avslappnande stund varje dag, där du känner efter hur barnet rör sig. Din barnmorska kan tala om hur ofta du bör känna barnets rörelser. Ungefär sex rörelser per timme kan du förvänta dig, men inte under hela dygnets alla timmar.
Och hur mår då jag denna veckan??
Jag är inte fullt så trött längre, behöver inte sova mitt på dagen. Visst, det är aldrig fel att få vila en stund, men det räcker med att få slappna av i kroppen. Känner mig vissa dagar stor som ett hus, att stå upp och snöra skorna nere på backen är fullkomligt omöjligt. Att gå in och ur bilen är bökigt och framkallar nästan en spya varje gång. Ena sidan av ryggen smärtar om jag har hållit igång eller gjort nåt speciellt, men är alltid borta när jag vaknar på morgonen. Behöver inte pinka nattetid ännu (peppar peppar), men har jag svårt att somna på kvällen kan det bli några turer till toan innan jag kommer till ro.
Jag försöker att inte klaga, värre blir det och då får jag gnälla istället :)
81.8 % av graviditeten har passerat (229 av 280 dagar)
Jag är i vecka 33
Jag är i kalendermånad 8
Jag har 51 dagar kvar till BF
Galet <3
Lilla våfflistofflamufflispussis
Min lilla våffla. Tycker du kan komma och bo hos mig nu när din husse bor i husbil.
Åh, tänk att vi köpt ett sånt här hus igen. Nästan precis likadant. Ska bli underbart, tror jag.
Fin dag
Det blev en rätt fin dag idag ändå, men jag verkligen hatar dessa ångestladdade söndagar... Sara och jag cyklade iväg till EM idag och kikade lite möbler. Hittade massa fint, men dock fanns inte de hallmöbler jag ville ha med på rean, så jag lugnar mig. Får ta allt sånt när vi fått huset.
Cyklade hemåt igen, sara åkte vidare till sitt Margaretelund medan jag var i mitt lugna lilla område :) lagade mig lite mat och tog det lugnt tills syrran hämtade mig. Hade nämligen beställt glass och kaffe ute hos mamma och pappa på Kålland. Dock var stämningen lite låg eftersom deras barndomsvän kört ihjäl sig på mc igårkväll. Farligt sånt där alltså...
När jag kom hem handlades lite mat och svärmor var här med en carlings-kasse. Hon hade vari i Skövde med Kajsa och handlat kläder så vi fick varsin tröja. Tack för det :)
Nu ska vi se om jag får sova nåt inatt. Har redan ångest för morgondagen och resten av veckan. Vill inte vara ensam hela dagarna, samidigt som det är det enda jag vill för att slippa vara otrevlig mot folk. Men men.
Godnatt!!
Cyklade hemåt igen, sara åkte vidare till sitt Margaretelund medan jag var i mitt lugna lilla område :) lagade mig lite mat och tog det lugnt tills syrran hämtade mig. Hade nämligen beställt glass och kaffe ute hos mamma och pappa på Kålland. Dock var stämningen lite låg eftersom deras barndomsvän kört ihjäl sig på mc igårkväll. Farligt sånt där alltså...
När jag kom hem handlades lite mat och svärmor var här med en carlings-kasse. Hon hade vari i Skövde med Kajsa och handlat kläder så vi fick varsin tröja. Tack för det :)
Nu ska vi se om jag får sova nåt inatt. Har redan ångest för morgondagen och resten av veckan. Vill inte vara ensam hela dagarna, samidigt som det är det enda jag vill för att slippa vara otrevlig mot folk. Men men.
Godnatt!!
Ååååaaarghh.
Finns det något lyckopiller man kan ta som gör en glad, obrydd och får en att se framåt utan att tänka på allt krångel runt omkring? Ett piller som gör att folks lögner åker in i det ena örat och ut genom det andra, utan att göra något illa på vägen där emellan?
Ångest för att gå och lägga sig, allt kommer ikapp och håller en vaken. Ilska och sån sjuk besvikelse - hur kunde du göra såhär?! Jag kommer inte vidare, står i skiten som bara gör mig arg och ledsen, varenda dag. Jag är arg på dig, det du gör, det du gjort. Jag är arg på vardagen, sättet jag är på och hur jag mår.
Åh, vad jag vill att något ska hända - nu! Jag orkar inte känna såhär mer, det är så tråkigt och får gå ut över alla runt omkring mig. Jag vill känna den lyckan jag faktiskt har inom mig, utan att ha ett stort tungt moln över mig.
Ska försöka ta mig igenom denna dagen. Har dock inga planer på vad jag ska göra, men något kul vill jag hitta på... I veckan har jag nog faktiskt inga planer mer än besök hos BM och bankmöte.
Ångest för att gå och lägga sig, allt kommer ikapp och håller en vaken. Ilska och sån sjuk besvikelse - hur kunde du göra såhär?! Jag kommer inte vidare, står i skiten som bara gör mig arg och ledsen, varenda dag. Jag är arg på dig, det du gör, det du gjort. Jag är arg på vardagen, sättet jag är på och hur jag mår.
Åh, vad jag vill att något ska hända - nu! Jag orkar inte känna såhär mer, det är så tråkigt och får gå ut över alla runt omkring mig. Jag vill känna den lyckan jag faktiskt har inom mig, utan att ha ett stort tungt moln över mig.
Ska försöka ta mig igenom denna dagen. Har dock inga planer på vad jag ska göra, men något kul vill jag hitta på... I veckan har jag nog faktiskt inga planer mer än besök hos BM och bankmöte.
Hellre sårad av sanningen
än lycklig av lögnen
Fin fredag
Idag har glädjen inombords faktiskt infunnit sig igen, vilket gjort att jag haft en fin dag. Sov dock skitdåligt inatt eftersom kroppen inte ville ligga still, benen var väldans rastlösa. Låg istället och lyssnade på regnet och somnade inte förrän efter 3-tiden.
Gick upp halv nio och ringde Linus för att fråga om han ville komma hem på frukost eftersom han jobbar i stan denna vecka, och det ville han. Kul med lite sällskap. Han drog dock iväg efter en liten stund, men jag skulle ändå iväg. Plockade upp Ramona och begav oss till Hanna låångt ute på landet, nämligen Istrum. Vi tre åkte vidare till Skövde för lite shopping. Fick dock börja som vi brukar med något att äta för att minimera gnället :) Handlade mig i alla fall ett par skor och lite småplock. Köpte med fika så åkte vi hem till Hanna för lite kaffe.
Dukade upp på altanen och när vi hade fått i oss bullarna kom regnet. Även Hannas katt, Jönsson, kom med en tass och bakben i tredubbel storlek ungefär. Man såg liksom två hål in i benet så vi blev livrädda att han blivit ormbiten. Så Hanna, Koffe och Jönsson fick åka till djursjukhuset och Ramona och jag åkte hem till ett regnigt Lidköping.
Är nu hemma hos mamma och pappa (idag igen :)), eftersom jag var hungrig och inte orkade laga mat. Så nu ska vi käka lite hemmagjorda hamburgare. Sen ska jag och Linus ha lite kvalitetstid eftersom han imorgon bitti åker till Norge för att kolla på bilar...
Mycket tacksam för en fin dag. Tack alla ni fina <3
Gick upp halv nio och ringde Linus för att fråga om han ville komma hem på frukost eftersom han jobbar i stan denna vecka, och det ville han. Kul med lite sällskap. Han drog dock iväg efter en liten stund, men jag skulle ändå iväg. Plockade upp Ramona och begav oss till Hanna låångt ute på landet, nämligen Istrum. Vi tre åkte vidare till Skövde för lite shopping. Fick dock börja som vi brukar med något att äta för att minimera gnället :) Handlade mig i alla fall ett par skor och lite småplock. Köpte med fika så åkte vi hem till Hanna för lite kaffe.
Dukade upp på altanen och när vi hade fått i oss bullarna kom regnet. Även Hannas katt, Jönsson, kom med en tass och bakben i tredubbel storlek ungefär. Man såg liksom två hål in i benet så vi blev livrädda att han blivit ormbiten. Så Hanna, Koffe och Jönsson fick åka till djursjukhuset och Ramona och jag åkte hem till ett regnigt Lidköping.
Är nu hemma hos mamma och pappa (idag igen :)), eftersom jag var hungrig och inte orkade laga mat. Så nu ska vi käka lite hemmagjorda hamburgare. Sen ska jag och Linus ha lite kvalitetstid eftersom han imorgon bitti åker till Norge för att kolla på bilar...
Mycket tacksam för en fin dag. Tack alla ni fina <3
Ikväll rasade allt. Jag orkade helt enkelt inte mer. Man går och ler, får inte visa upp det jobbiga, måste vara glad för allt. Ytan liksom kraschade, och det inre vällde ut. Allt kom ut och det behövdes.
Nu är vi två. Och två ska vi förbli. Du och jag. Vi två och vårt lilla liv som vi snart får träffa. En sista chans, den största kraftansträngningen vi gjort. Den gör vi nu. Tillsammans, annars går det aldrig.
Nu är vi två. Och två ska vi förbli. Du och jag. Vi två och vårt lilla liv som vi snart får träffa. En sista chans, den största kraftansträngningen vi gjort. Den gör vi nu. Tillsammans, annars går det aldrig.
Så kan det vara
Negativt. Allting känns så jävla negativt.
Känns som jag inte gör någonting med dagarna, trots att jag försöker göra något varje dag. Är sällan hemma, är så trött på att alltid vara ensam. Ensam på morgonen, ensam på eftermiddagen, ensam på kvällen. Enda gången jag inte känner mig ensam är på nätterna, då jag sprattlar runt och har det jobbigt med sömnen. Tack mamma och pappa för att ni finns och står ut med mig, ni får dagarna att gå och ni hjälper mig med allt möjligt. Tack.
Vaknar inte med ett ryck att gå upp, finns ingen lust. Måste ha något planerat för att orka se framåt. Och när det väl kommer, det jag planerat, då orkar jag knappt. Finns ingen energi eftersom allt negativt bara trycker ner mig just nu. Jag klagar inte på någon speciell person nu, men det känns som man får göra allting själv. Ingenting kommer serverat på ett fat - och då pratar jag om papper och skit som ska fyllas i och skickas in. Dagar som ska planeras. Jag har aldrig gjort sånt här förut, och behöver stöd. Är dock så jävla trött på allt att jag inte orkar be om hjälp.
Nu med allt detta har jag en lägenhet jag ska sälja. Jag vet hur jobbigt det var i fjol när jag hade ett hus att sälja, och detta känns inte ett dugg lättare, även fast jag redan gått igenom det en gång. Det ska ringas och sägas upp saker, beställas saker, ta kontakt med den och den, kvitton att hålla ordning på, papper att skriva på, skicka in det och det, pengar hit och dit. Och samtidigt som detta ska ett hus vi köpt renoveras och dessutom ska allt flyttas. Det är för mycket för mig, men ändå är det ju jag som måste ta hand om ALLT! Jag litar inte på nån, och därför vill jag ha koll på allt och helst göra allt på egen hand. Kanske är det jävligt dum tid att hålla på med sånt här nu, vi har liksom 7 veckor drygt kvar till BF, men såna här chanser växer inte på träd, så man måste ju ta dem.
Får ta och skriva en kom ihåg-lista och pricka av allt. En att köpa-lista behövs också till den lill*, det kan ju inte läggas vid sidan om direkt. Önskar jag kunde ha en hjärna till och fyra armar. Eller kanske tillit till folk så man kan leja bort det ena och det andra.
Möe gnäll i det här inlägget, men tar jag ut det någon annanstans blir folk bara sura och skäller. Läs eller inte, är ju lätt att låta bli om det stör nån.
Graviditeten i sig går väl ganska bra. Den gör mig trött och höger sida rygg smärtar, men annars kan jag inte klaga. Det växer på där inne och trångt är det, men mysigt när det vrider å vänder sig i magen. Dock inte lika mysigt när det håller på när man ska sova, och väcker en på morgonen när man vill sova. (Tycker det är lite för tidigt att vakna klockan 06, finns ju inget att göra så tidigt).
Ska sätta mig och kolla runt lite efter vitvaror till nya huset, så jag får nåt vettigt gjort.
Ha en fin kväll och missa inte Ernst ikväll klockan 20:00 ffs.
Känns som jag inte gör någonting med dagarna, trots att jag försöker göra något varje dag. Är sällan hemma, är så trött på att alltid vara ensam. Ensam på morgonen, ensam på eftermiddagen, ensam på kvällen. Enda gången jag inte känner mig ensam är på nätterna, då jag sprattlar runt och har det jobbigt med sömnen. Tack mamma och pappa för att ni finns och står ut med mig, ni får dagarna att gå och ni hjälper mig med allt möjligt. Tack.
Vaknar inte med ett ryck att gå upp, finns ingen lust. Måste ha något planerat för att orka se framåt. Och när det väl kommer, det jag planerat, då orkar jag knappt. Finns ingen energi eftersom allt negativt bara trycker ner mig just nu. Jag klagar inte på någon speciell person nu, men det känns som man får göra allting själv. Ingenting kommer serverat på ett fat - och då pratar jag om papper och skit som ska fyllas i och skickas in. Dagar som ska planeras. Jag har aldrig gjort sånt här förut, och behöver stöd. Är dock så jävla trött på allt att jag inte orkar be om hjälp.
Nu med allt detta har jag en lägenhet jag ska sälja. Jag vet hur jobbigt det var i fjol när jag hade ett hus att sälja, och detta känns inte ett dugg lättare, även fast jag redan gått igenom det en gång. Det ska ringas och sägas upp saker, beställas saker, ta kontakt med den och den, kvitton att hålla ordning på, papper att skriva på, skicka in det och det, pengar hit och dit. Och samtidigt som detta ska ett hus vi köpt renoveras och dessutom ska allt flyttas. Det är för mycket för mig, men ändå är det ju jag som måste ta hand om ALLT! Jag litar inte på nån, och därför vill jag ha koll på allt och helst göra allt på egen hand. Kanske är det jävligt dum tid att hålla på med sånt här nu, vi har liksom 7 veckor drygt kvar till BF, men såna här chanser växer inte på träd, så man måste ju ta dem.
Får ta och skriva en kom ihåg-lista och pricka av allt. En att köpa-lista behövs också till den lill*, det kan ju inte läggas vid sidan om direkt. Önskar jag kunde ha en hjärna till och fyra armar. Eller kanske tillit till folk så man kan leja bort det ena och det andra.
Möe gnäll i det här inlägget, men tar jag ut det någon annanstans blir folk bara sura och skäller. Läs eller inte, är ju lätt att låta bli om det stör nån.
Graviditeten i sig går väl ganska bra. Den gör mig trött och höger sida rygg smärtar, men annars kan jag inte klaga. Det växer på där inne och trångt är det, men mysigt när det vrider å vänder sig i magen. Dock inte lika mysigt när det håller på när man ska sova, och väcker en på morgonen när man vill sova. (Tycker det är lite för tidigt att vakna klockan 06, finns ju inget att göra så tidigt).
Ska sätta mig och kolla runt lite efter vitvaror till nya huset, så jag får nåt vettigt gjort.
Ha en fin kväll och missa inte Ernst ikväll klockan 20:00 ffs.
Jag gör det igen...
Jaha, då var det måndag och ny vecka igen. Vaknade imorse när klockan ringde runt åtta, men gick inte upp förrän halv nio. Var hysteriskt trött. Linus kom hem på rasten och fixade lite frukost innan jag begav mig fram till stan för att klippa mig. Bad henne göra nåt kul med håret, plus att min sidecut var i stort behov av ett klipp. Hon klippte lite och vi pratade om allt möjligt.
Hon frågade hur långt gången jag var och jag sa att vi nu var i V.32. Hon sa då att det var då hon födde sitt ena barn. Pratade lite om hur det hade gått och sådär, och jag började svettas som en gris. Gäspade gång på gång och kände hur jag var påväg bort. Jag sa dock inget och försökte tänka att det bara var inbillning. Dock kändes det precis som sist, när jag svimmade i duschrummet i badhuset om ni kommer ihåg? Hon började föna mitt hår, och jag kände att jag behövde spy. Reste mig och sa att jag var tvungen att dricka lite och ta luft, att jag mådde rysligt illa. Retligt som skam, eftersom alla i salongen undrade varför jag hade så bråttom iväg, i förklädet och allt. Stod på toa och drack lite vatten, försökte andas och drack lite till. Vinglade tillbaka till stolen och var kritvit i ansiktet. Frissan undrade hur jag mådde och fixade saft och choklad till mig. Fick sitta en stund innan det kändes bättre och hon kunde slutföra det hon höll på med. Började likadant efter en stund, men inte riktigt så illa, så hon kunde i alla fall göra färdigt håret och jag kunde kila.
Det var banne mig precis att jag orkade ta mig upp för trapporna här hemma och masa mig in i sovrummet. Det var bakiskänslan som infann sig och vägrade ge med sig. Jädra skit, varför händer sånt här på så dumma platser?? Det är så pinsamt. =/ Ska man ringa BM när det blir såhär, eller är det normalt tro??
Syster bjöd på lunch när jag väl klivit ur sängen, och efter det åkte jag till Källby och hämtade familjens hund. Mamma och pappa var iväg till IKEA, så jag tog med mig Ivory hem. Fikade lite med Larsson och Linus och vi alla tre tog sen en kort promenad med damen.
Ja, som sagt, nu är jag i V.32 (V.32+1).
Din barnmorska gör vid varje undersökning en bedömning av barnets tillväxttakt och lyssnar på dess hjärta. På vissa håll görs en ultraljudsundersökning den här veckan. Du ökar nu i vikt, snabbare än i något annat skede av graviditeten. Kanske förvånas du över hur stor din mage kan bli. Snart har livmodern intagit det högsta läget som den kommer att ha, ungefär 12cm ovanför din navel.
Barnet är nu ca 29 cm från huvud till stjärt och väger omkring 2 kg. Skulle det födas nu kan det klara sig i kuvös. Kuvös behövs bland annat för att underhudsfettet ännu inte är utvecklat. Nu fungerar barnets fem sinnen och hon eller han kan också vrida på huvudet. Alla inre organ fortsätter att mogna, tånaglarna är färdiga och huvudhåret fortsätter att växa. Barnet sover ca 90-95% av tiden - men under de vakna perioderna tränar den på att öppna och stänga sina ögon. Andningslektioner pågår hela tiden för att stärka lungorna och få dem att mogna. Relativt ny forskning visar att andningsövningarna även stimulerar lungorna att tillverka ett ytaktivt medel, som behövs för att lungorna skall utvecklas på rätt sätt.
Hon frågade hur långt gången jag var och jag sa att vi nu var i V.32. Hon sa då att det var då hon födde sitt ena barn. Pratade lite om hur det hade gått och sådär, och jag började svettas som en gris. Gäspade gång på gång och kände hur jag var påväg bort. Jag sa dock inget och försökte tänka att det bara var inbillning. Dock kändes det precis som sist, när jag svimmade i duschrummet i badhuset om ni kommer ihåg? Hon började föna mitt hår, och jag kände att jag behövde spy. Reste mig och sa att jag var tvungen att dricka lite och ta luft, att jag mådde rysligt illa. Retligt som skam, eftersom alla i salongen undrade varför jag hade så bråttom iväg, i förklädet och allt. Stod på toa och drack lite vatten, försökte andas och drack lite till. Vinglade tillbaka till stolen och var kritvit i ansiktet. Frissan undrade hur jag mådde och fixade saft och choklad till mig. Fick sitta en stund innan det kändes bättre och hon kunde slutföra det hon höll på med. Började likadant efter en stund, men inte riktigt så illa, så hon kunde i alla fall göra färdigt håret och jag kunde kila.
Det var banne mig precis att jag orkade ta mig upp för trapporna här hemma och masa mig in i sovrummet. Det var bakiskänslan som infann sig och vägrade ge med sig. Jädra skit, varför händer sånt här på så dumma platser?? Det är så pinsamt. =/ Ska man ringa BM när det blir såhär, eller är det normalt tro??
Syster bjöd på lunch när jag väl klivit ur sängen, och efter det åkte jag till Källby och hämtade familjens hund. Mamma och pappa var iväg till IKEA, så jag tog med mig Ivory hem. Fikade lite med Larsson och Linus och vi alla tre tog sen en kort promenad med damen.
Ja, som sagt, nu är jag i V.32 (V.32+1).
Din barnmorska gör vid varje undersökning en bedömning av barnets tillväxttakt och lyssnar på dess hjärta. På vissa håll görs en ultraljudsundersökning den här veckan. Du ökar nu i vikt, snabbare än i något annat skede av graviditeten. Kanske förvånas du över hur stor din mage kan bli. Snart har livmodern intagit det högsta läget som den kommer att ha, ungefär 12cm ovanför din navel.
Barnet är nu ca 29 cm från huvud till stjärt och väger omkring 2 kg. Skulle det födas nu kan det klara sig i kuvös. Kuvös behövs bland annat för att underhudsfettet ännu inte är utvecklat. Nu fungerar barnets fem sinnen och hon eller han kan också vrida på huvudet. Alla inre organ fortsätter att mogna, tånaglarna är färdiga och huvudhåret fortsätter att växa. Barnet sover ca 90-95% av tiden - men under de vakna perioderna tränar den på att öppna och stänga sina ögon. Andningslektioner pågår hela tiden för att stärka lungorna och få dem att mogna. Relativt ny forskning visar att andningsövningarna även stimulerar lungorna att tillverka ett ytaktivt medel, som behövs för att lungorna skall utvecklas på rätt sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)