Glad påsk på er alla hönor och duvor. Ska strax börja packa i ordning oss gör en påskaftonskväll i källby hos mamma och pappa. Bente och jag ska ta med barnen dit, det bjuds på 3-rätters. Inget ovanligt när det gäller mi mamma, men idag tror jag hon slår på stort. Hon är ju gudinnan i köket, det slår bara aldrig fel. Väldigt sällan i alla fall. Och eftersom killarna är i Jönköping och besöker Elmia idag, så passar det ypperligt att bara vår lilla familj samlas.
Det är så härligt att se hur saker faktiskt kan lösa sig. Vår kris var helt katastrof, vi var verkligen på botten. Men med lite hjälp, massa stöd från nära och kära, och ett otroligt 'tänk-till' från oss båda, så är allting nu helt annorlunda. Tänket, sättet att tala och vara, att känna, ja - allt gör man på ett annat sätt. Tänker ett steg längre. Reagerar kanske annorlunda. Är i alla fall så himla glad att familjen är hel igen. Kan inte med ord beskriva de fina känslorna.
Nu måste vi fixa i ordning oss, Liam och jag.
Kram!
Nystart
Över en vecka har gått sen jag skrev senast, men det beror på att familjen nu blivit komplett igen, och jag tar vara på all tid vi har tillsammans. Det känns så bra, så fint och så... pirrigt? Nu gör vi ett helhjärtat försök och än går det så jäkla bra!!
Får skriva mer en annan dag, måste ta hand om en sjuk Liam. Vi har båda två fått vattkoppor och är nu inne på fjärde dygnet. Mardrömsvirus, fy fan säger jag bara!
Och förresten: vill önska ett jättegrattis till fina RAMONA och CHRISTIAN till deras Mileah som kikade ut igår!
Familjedag
När jag lägger mig nu så gör jag det med ett leende. Idag har varit en bra dag, hela dagen! Liam ville upp lite för tidigt imorse, men med frukost i våra magar så vaknade vi till ändå. Promenad ut i det grå vädret, så lillen fick sova några timmar. När han sen vaknade framåt elva så fixade vi lunch.
Babysim stod på schemat, hela familjen skulle åka tillsammans. Hälsade på Linus morfar på sjukhuset före simmet. Väl i bassängen var det jättekul, men Liam hann bli lite trött innan det var slut, så vi gick upp lite tidigare. Och tur var väl det, för fan så många vi varvi omklädningsrummet när de andra var klara i poolen! Hem och lagade mat allihop för att sen gå en promenad. Linus åkte till stan för att bowla, och då gav vi andra oss iväg till mamma och pappa för ett litet besök. Hem igen när lillplutten blev trött, så fick han lägga sig för natten. Linus och jag kvällsfikade lite och kollade på 'Kontoret' - vilken skit btw...
Har längtat efter en heldag med min familj, och idag fick jag det!!
Godnatt!
Att gå vidare
Det är svårt att veta vilken väg man ska gå när man inte vet om man ens ska ta första steget eller inte. Ena dagen är det si, andra är det så. Jag står med öppna armar, men du går förbi med hög blick och pekar finger. Det är ungefär så det känns.
När jag var liten hade jag en sagobok. Den handlade om en höna som ville baka en kaka. Hon bad om hjälp för att få ihop alla ingredienter till kakan. Ingen ville hjälpa henne. Hon slet för att göra mjölet, mjölka kon och allt som behövde göras. När hon väl fått ihop kakan och blivit färdig, då ville alla smaka. Ingen ville hjälpa henne att göra den, men alla skulle ta del av det färdiga resultatet. Är de värda att smaka på hennes kaka? Jag tycker inte det. Jag hoppas ni kan relatera detta till min verklighet. Man måste kämpa lite, hur orättvist det än må vara. Slita, hur ont det än må göra. Eller förlora allt. Då menar jag allt.
Ni är många som läser min blogg varje dag. Knappt någon kommenterar. Sällan är det någon av alla dessa människor som hör av sig. Antar att större delen av er är nyfikna idioter. Det är ni som inte längre hälsar, ni som frågar alla andra hur det egentligen står till. Ingen frågar mig - rätt upp och ned. Nån falsk människa kanske säger i förbifarten "Hej, hur är det?" "Ja, det är fullständigt skit faktiskt, jag har ett hål i hjärtat som skriker av smärta varje dag". Ska jag svara så? Haha nej, naturligtvis inte. Ni kommer skämmas då. Hur ska ni ställa er till det svaret, ni som alltid annars blundar för alla problem? Ni väntar er inte ett ärligt svar. Låtsas som att inga problem finns. Ne, det är synd om er faktiskt, som inte kan vara öppna och ärliga. En dag brakar ni igenom er tunna fasad. Och där kan ni ligga!
Jag känner mig som en vinnare. Faktiskt. Jag har ändrat mitt sätt. Har hittat tillbaka till den jag var förut - positiv och stark, fast på ett bättre sätt. Jag står helt själv på mina egna ben! MED en bebis. Jag är en ensamstående småbarnsmamma, som klarar mig så jävla mycket bättre än jag någonsin kunde tro! Det är med stolthet jag lägger mig på kvällen, och med glädje jag vaknar på morgonen. Däremellan känner jag naturligtvis saknar. Jag vill hellre dela vardagen med någon. Jag väntar varje dag på ett besked som aldrig verkar komma. Att vara, eller inte vara. Inte nåt jävla mellanting. Antingen ska jag sörja, gråta, vara förtvivlad och tillslut komma över detta och börja söka något nytt. Eller så börjar vår vardag igen, tillsammans. Inte hit och dit, här och där, fram och tillbaka. Det funkar inte, varken för själen eller hjärtat eller huvudet eller fan och hans moster. JA eller NEJ.
Det suger att Liam kanske aldrig får ett helsyskon. Det suger att han aldrig kommer minnas att hans riktiga föräldrar levt ihop. Det suger att tvingas genomgå detta nu. Det suger att jag förlorar Liams släkt på sin pappas sida, en släkt jag tycker så enormt mycket om. Det är mycket som gör ont. Men ändå har jag inte gett upp hoppet än, har inte kommit till det där än, då jag måste inse detta. Kanske att man slipper det till och med.
Nu vaknar min älskade son.
När jag var liten hade jag en sagobok. Den handlade om en höna som ville baka en kaka. Hon bad om hjälp för att få ihop alla ingredienter till kakan. Ingen ville hjälpa henne. Hon slet för att göra mjölet, mjölka kon och allt som behövde göras. När hon väl fått ihop kakan och blivit färdig, då ville alla smaka. Ingen ville hjälpa henne att göra den, men alla skulle ta del av det färdiga resultatet. Är de värda att smaka på hennes kaka? Jag tycker inte det. Jag hoppas ni kan relatera detta till min verklighet. Man måste kämpa lite, hur orättvist det än må vara. Slita, hur ont det än må göra. Eller förlora allt. Då menar jag allt.
Ni är många som läser min blogg varje dag. Knappt någon kommenterar. Sällan är det någon av alla dessa människor som hör av sig. Antar att större delen av er är nyfikna idioter. Det är ni som inte längre hälsar, ni som frågar alla andra hur det egentligen står till. Ingen frågar mig - rätt upp och ned. Nån falsk människa kanske säger i förbifarten "Hej, hur är det?" "Ja, det är fullständigt skit faktiskt, jag har ett hål i hjärtat som skriker av smärta varje dag". Ska jag svara så? Haha nej, naturligtvis inte. Ni kommer skämmas då. Hur ska ni ställa er till det svaret, ni som alltid annars blundar för alla problem? Ni väntar er inte ett ärligt svar. Låtsas som att inga problem finns. Ne, det är synd om er faktiskt, som inte kan vara öppna och ärliga. En dag brakar ni igenom er tunna fasad. Och där kan ni ligga!
Jag känner mig som en vinnare. Faktiskt. Jag har ändrat mitt sätt. Har hittat tillbaka till den jag var förut - positiv och stark, fast på ett bättre sätt. Jag står helt själv på mina egna ben! MED en bebis. Jag är en ensamstående småbarnsmamma, som klarar mig så jävla mycket bättre än jag någonsin kunde tro! Det är med stolthet jag lägger mig på kvällen, och med glädje jag vaknar på morgonen. Däremellan känner jag naturligtvis saknar. Jag vill hellre dela vardagen med någon. Jag väntar varje dag på ett besked som aldrig verkar komma. Att vara, eller inte vara. Inte nåt jävla mellanting. Antingen ska jag sörja, gråta, vara förtvivlad och tillslut komma över detta och börja söka något nytt. Eller så börjar vår vardag igen, tillsammans. Inte hit och dit, här och där, fram och tillbaka. Det funkar inte, varken för själen eller hjärtat eller huvudet eller fan och hans moster. JA eller NEJ.
Det suger att Liam kanske aldrig får ett helsyskon. Det suger att han aldrig kommer minnas att hans riktiga föräldrar levt ihop. Det suger att tvingas genomgå detta nu. Det suger att jag förlorar Liams släkt på sin pappas sida, en släkt jag tycker så enormt mycket om. Det är mycket som gör ont. Men ändå har jag inte gett upp hoppet än, har inte kommit till det där än, då jag måste inse detta. Kanske att man slipper det till och med.
Nu vaknar min älskade son.
Glada fredag!
Vilken himla bra dag detta blev.
Natten till idag var svår, Liam hade så hemskt ont i magen eftersom den inte skött sig på några dagar. Man är otroligt maktlös som ensam mamma när man inget kan göra åt det onda. Efter massage och försök att lugna så fick han i alla fall en Alvedon. Somnade om efter en bra stund men vaknade ett antal gånger under natten. När vi fick skynda upp runt 06:30 var vi nog lika trötta båda två.
Iväg till stan för kuratorbesök. Liam fick gå en promenad med faster medans mamma och pappa pratade. Är alltid skönt att komma dit, men om jag är så mycket klokare efteråt, det vet jag inte. Men tankar sätts igång och man går igenom en hel del inne i skallen efter ett besök där. Åkte bort till Höggravida Ramona <3 dit Hanna <3 redan kommit. Liam kom dit också efter en stund. Det bjöds på smörgås och kaffe och fika. Hade en så jäkla bra dag. Massor av skratt och gråt (Ramona är lite känslig just nu:, jag hann bara innanför dörren innan hon sa att jag tynar bort, och började gråta). Liam blev trött efter några timmar - märks så väl när rutinerna bryts och han inte får sin förmiddagsvila, så Ramona fick ligga och ha det gött i soffan, så tog Hanna hennes hund och jag Liam, så gick vi ut på promenad. Tog med barnvagnen upp till ramonas balkong där lilleman sov ett par timmar. Under tiden bestämde vi oss för att lära oss göra fiskbensfläta. Google is our friend och Ramona blev försökskanin. Kände oss som fjorton igen, när man lr sig i ordning för disco. Var bara sminkandet som fattades. Helt plötsligt var det eftermiddag och när Liam vaknade drog vi oss iväg.
Åkte till mamma och pappa i källby eftersom vi skulle åka och köpa en tvillingsulky till barnen som ska
Stå i källby. Sen blev det 3-rätters som vanligt när mamma bjur på mat. Liam klappade händerna för första gången, och åkte bobbycar. Han pratade hela vägen från stan till källby, har mycket att berätta. Det händer så mycket nytt varje dag nu!
Nu ska vi sova, är så trött. Ha en fin lördag, vi hoppas på SOL!
Frågetecken
Jag tror att jag sett ut som ett enda stort frågetecken idag. Får inga svar, bara "jag vet inte". Positiva ord och handlingar ena dagen, andra dagen är det tyst eller rent vrede. Jag vet inte vad jag ska tro, tycka, göra eller hur jag ska vara. Står helt stilla, och tar då och då ett par steg tillbaka. Sen kastas man framåt, och sen smyger man tillbaka.
Denna dagen var i alla fall bra tills kvällen kom. Eller ja, den har varit bra hela tiden, men det är nu tankarna krigar i huvudet. Liam och jag tog en lång promenad med E & E imorse. Dock vaknade Liam när vi kom hem, han som annars sover några timmar på fm. Lekte lite och hade det mysigt innan vi klädde oss och gick ut igen. Handlade i affären och gick hem, då sov han kvar ute. När han vaknade åt han kalops och lite fruktpure till efterrätt. Sen kom Linus och tog honom. Jag passade då på att springa spåret, duscha och äta god mat hos pappa.
Nu måste jag sova så jag orkar med morgondagen. Kuratortid på BVC med Linus. Känns sådär. Orkar inte riva upp detta infekterade sår igen. Vill bara se framåt! Men men. Sen ska jag umgås med underbara människor <3
Denna dagen var i alla fall bra tills kvällen kom. Eller ja, den har varit bra hela tiden, men det är nu tankarna krigar i huvudet. Liam och jag tog en lång promenad med E & E imorse. Dock vaknade Liam när vi kom hem, han som annars sover några timmar på fm. Lekte lite och hade det mysigt innan vi klädde oss och gick ut igen. Handlade i affären och gick hem, då sov han kvar ute. När han vaknade åt han kalops och lite fruktpure till efterrätt. Sen kom Linus och tog honom. Jag passade då på att springa spåret, duscha och äta god mat hos pappa.
Nu måste jag sova så jag orkar med morgondagen. Kuratortid på BVC med Linus. Känns sådär. Orkar inte riva upp detta infekterade sår igen. Vill bara se framåt! Men men. Sen ska jag umgås med underbara människor <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)