Egentid

Klockan är strax 22 och Liam har sovit en timme. Har passat på att bara ligga i soffan, kika på tv och spela lite på telefonen. Linus jobbar kväll denna veckan. Ganska skönt ändå, ha sällskap på morgonen och äta lunch tillsammans. Sen trivs jag med att ha nattning och sådär ensam med Liam, lägga mig när jag vill (vilket gärna blir typ samtidigt som lilleman...) och njuta en stund av tystnaden.

Har varit en riktig gnälldag från Liams sida. Vet inte om det är tänder på gång eller förkylning som är jobbig för honom, näsan rinner och sådär.

Imorgon ska hela familjen iväg på babycafe. Så kul att åka allihop! Att Linus får se hur roligt barnen verkligen har där!

Ska krypa ner och invänta min fina man. Godnatt!

Mobilblogg

Kör ett litet test med Bloggers app!

Glad påsk på er alla hönor och duvor. Ska strax börja packa i ordning oss gör en påskaftonskväll i källby hos mamma och pappa. Bente och jag ska ta med barnen dit, det bjuds på 3-rätters. Inget ovanligt när det gäller mi mamma, men idag tror jag hon slår på stort. Hon är ju gudinnan i köket, det slår bara aldrig fel. Väldigt sällan i alla fall. Och eftersom killarna är i Jönköping och besöker Elmia idag, så passar det ypperligt att bara vår lilla familj samlas. Det är så härligt att se hur saker faktiskt kan lösa sig. Vår kris var helt katastrof, vi var verkligen på botten. Men med lite hjälp, massa stöd från nära och kära, och ett otroligt 'tänk-till' från oss båda, så är allting nu helt annorlunda. Tänket, sättet att tala och vara, att känna, ja - allt gör man på ett annat sätt. Tänker ett steg längre. Reagerar kanske annorlunda. Är i alla fall så himla glad att familjen är hel igen. Kan inte med ord beskriva de fina känslorna. Nu måste vi fixa i ordning oss, Liam och jag. Kram!

Nystart

Över en vecka har gått sen jag skrev senast, men det beror på att familjen nu blivit komplett igen, och jag tar vara på all tid vi har tillsammans. Det känns så bra, så fint och så... pirrigt? Nu gör vi ett helhjärtat försök och än går det så jäkla bra!! Får skriva mer en annan dag, måste ta hand om en sjuk Liam. Vi har båda två fått vattkoppor och är nu inne på fjärde dygnet. Mardrömsvirus, fy fan säger jag bara! Och förresten: vill önska ett jättegrattis till fina RAMONA och CHRISTIAN till deras Mileah som kikade ut igår!

Familjedag

När jag lägger mig nu så gör jag det med ett leende. Idag har varit en bra dag, hela dagen! Liam ville upp lite för tidigt imorse, men med frukost i våra magar så vaknade vi till ändå. Promenad ut i det grå vädret, så lillen fick sova några timmar. När han sen vaknade framåt elva så fixade vi lunch. Babysim stod på schemat, hela familjen skulle åka tillsammans. Hälsade på Linus morfar på sjukhuset före simmet. Väl i bassängen var det jättekul, men Liam hann bli lite trött innan det var slut, så vi gick upp lite tidigare. Och tur var väl det, för fan så många vi varvi omklädningsrummet när de andra var klara i poolen! Hem och lagade mat allihop för att sen gå en promenad. Linus åkte till stan för att bowla, och då gav vi andra oss iväg till mamma och pappa för ett litet besök. Hem igen när lillplutten blev trött, så fick han lägga sig för natten. Linus och jag kvällsfikade lite och kollade på 'Kontoret' - vilken skit btw... Har längtat efter en heldag med min familj, och idag fick jag det!! Godnatt!

Att gå vidare

Det är svårt att veta vilken väg man ska gå när man inte vet om man ens ska ta första steget eller inte. Ena dagen är det si, andra är det så. Jag står med öppna armar, men du går förbi med hög blick och pekar finger. Det är ungefär så det känns.
   När jag var liten hade jag en sagobok. Den handlade om en höna som ville baka en kaka. Hon bad om hjälp för att få ihop alla ingredienter till kakan. Ingen ville hjälpa henne. Hon slet för att göra mjölet, mjölka kon och allt som behövde göras. När hon väl fått ihop kakan och blivit färdig, då ville alla smaka. Ingen ville hjälpa henne att göra den, men alla skulle ta del av det färdiga resultatet. Är de värda att smaka på hennes kaka? Jag tycker inte det. Jag hoppas ni kan relatera detta till min verklighet. Man måste kämpa lite, hur orättvist det än må vara. Slita, hur ont det än må göra. Eller förlora allt. Då menar jag allt.

Ni är många som läser min blogg varje dag. Knappt någon kommenterar. Sällan är det någon av alla dessa människor som hör av sig. Antar att större delen av er är nyfikna idioter. Det är ni som inte längre hälsar, ni som frågar alla andra hur det egentligen står till. Ingen frågar mig - rätt upp och ned. Nån falsk människa kanske säger i förbifarten "Hej, hur är det?" "Ja, det är fullständigt skit faktiskt, jag har ett hål i hjärtat som skriker av smärta varje dag". Ska jag svara så? Haha nej, naturligtvis inte. Ni kommer skämmas då. Hur ska ni ställa er till det svaret, ni som alltid annars blundar för alla problem? Ni väntar er inte ett ärligt svar. Låtsas som att inga problem finns. Ne, det är synd om er faktiskt, som inte kan vara öppna och ärliga. En dag brakar ni igenom er tunna fasad. Och där kan ni ligga!

Jag känner mig som en vinnare. Faktiskt. Jag har ändrat mitt sätt. Har hittat tillbaka till den jag var förut - positiv och stark, fast på ett bättre sätt. Jag står helt själv på mina egna ben! MED en bebis. Jag är en ensamstående småbarnsmamma, som klarar mig så jävla mycket bättre än jag någonsin kunde tro! Det är med stolthet jag lägger mig på kvällen, och med glädje jag vaknar på morgonen. Däremellan känner jag naturligtvis saknar. Jag vill hellre dela vardagen med någon. Jag väntar varje dag på ett besked som aldrig verkar komma. Att vara, eller inte vara. Inte nåt jävla mellanting. Antingen ska jag sörja, gråta, vara förtvivlad och tillslut komma över detta och börja söka något nytt. Eller så börjar vår vardag igen, tillsammans. Inte hit och dit, här och där, fram och tillbaka. Det funkar inte, varken för själen eller hjärtat eller huvudet eller fan och hans moster. JA eller NEJ.

Det suger att Liam kanske aldrig får ett helsyskon. Det suger att han aldrig kommer minnas att hans riktiga föräldrar levt ihop. Det suger att tvingas genomgå detta nu. Det suger att jag förlorar Liams släkt på sin pappas sida, en släkt jag tycker så enormt mycket om. Det är mycket som gör ont. Men ändå har jag inte gett upp hoppet än, har inte kommit till det där än, då jag måste inse detta. Kanske att man slipper det till och med.


Nu vaknar min älskade son.

Vissa dagar känns det som man förlorat en stor del av familjen. Den är inte komplett längre. Det suger att ha ett stort hål i hjärtat.