Att förlösas med kejsarsnitt

Jag tänkte bara skriva några rader om hur det var att förlösas med kejsarsnitt. När vi hade träffar med vår föräldragrupp talades det såklart mycket om förlossningen. Det var väl egentligen det som snurrade i våra allas huvuden, så smärtlindring, hur man vet när förlossningen startar, pappans roll, mm diskuterades mest.
   Ordet kejsarsnitt kom upp någon gång, men det var inte direkt någon större diskussion kring just det ämnet. Alla hade hört talas om det och att det kan bli aktuellt, men mer tänkte i alla fall inte jag på det. Tack vare att en vän till oss gjorde ett planerat snitt började jag googla lite på just ordet kejsarsnitt och läste på lite om det.

När min syster sedan skulle föda (exakt 1 vecka före Liams födelsedag), slutade förlossningen med ett snitt. Hon berättade en del om det, och jag tyckte det var intressant att fråga mycket, kolla på snittet och allt som hör till. Att jag själv skulle bli snittad fanns inte på kartan. Jag hade ju planerat förlossningen in i minsta detalj; När värkarna väl skulle starta skulle jag ta ett par alvedon och lägga mig och vila. Jag skulle sen duscha och använda mig av en varm vetekudde. Målet var att stanna hemma så länge som bara gick, så att tiden på förlossningen inte skulle bli allt för långdragen. Jag skulle ha med mig musik som jag tyckte om och spel för att fördriva tiden. Jag skulle bada när jag väl var på KSS, sedan använda lustgas och om det behövdes, även få en ryggmärgsbedövning. 
   När vi då kom in på söndagen och de berättade att vi skulle få vara kvar tills Liam var ute blev jag ledsen. Inte en enda värk hade jag ju, och allt skulle alltså ske på förlossningen. Hur jäkla lång tid skulle inte det ta?! Mina planer som jag smitt under 9 månader gick i kras. Ingenting blev ju som vi hade tänkt oss.

När bestlutet väl var taget att Liam skulle komma ut omedelbums med hjälp av kejsarsnitt blev jag så glad. Hela kroppen spratt, och att de körde upp en kateterslang i fjöset på mig gjorde mig inte nåt! Jag skulle inte ha ont, skulle inte känna en enda värk. Jag skulle inte vara öm i underlivet eller ha svårt att skita efteråt (även om det inte är helt lätt att gå på toa med kateter och hård mage efter ett snitt heller). Men så gick i alla fall mina tankar. Jag var inte rädd, vad fanns det att vara orolig för? Jag skulle ju ha min bebis i famnen om bara några minuter - hur underbart kändes inte det? 
   
När Liam väl var ute och vi fått de där goda smörgåsarna kände jag hur det bara bubblade till under täcket. Hade fortfarande den vita rocken, samt ett täcke från operation och två filtar. Jag tänkte inte mer på det, antog att det kanske var bedövningen som började släppa. Blev mer och mer yr i huvudet och frös som en tok. Tillslut lyfte jag på täcket och såg ett blodbad som hette duga. Det var blod genom allt och under hela mig, från ryggen ner till knäna. Larmade på personalen som var helt kolugna konstigt nog. Jag tog förgivet att operationen misslyckats, att de skulle pumpa i mig ett par påsar blod som skulle pulsera ut genom magen och Liam skulle bli moderslös. Men, de la om såret på magen och sa att det var lugnt, att det blödde rejält men att magen var sydd i flera lager, så att ingenting kunde spricka upp helt. Det var väl egentligen enda gången jag blev rädd. 
   
Jag rullades upp på BB där Linus, Liam och jag fick ett eget rum med eget badrum. Personalen fixade en säng till Linus också, så det blev som en dubbelsäng. Jag ville duscha, så personalen och Linus fick hjälpa mig. Det kändes lite konstigt att ta sig ur sängen när bedövningen fortfarande satt i från magen och ner till låren, men barnmorskorna lovade att benen skulle bära så länge bedövningen släppt i knäna och nedåt. Jag är så glad att Linus hjälpte mig som han gjorde. Jag stapplade iväg med en personal in i badrummet på svajiga ben och krokig som en banan eftersom jag inte riktigt vågade sträcka på mig med tanke på såret. De renbäddade min säng och Linus tvålade in mig samtidigt som han höll reda på min två-meters kateterslang. :) Barnmorskan la om såret igen och sen fick vi vila lite. På kvällen kom nyblivna farmor, farfar och faster och hälsade på. Jag vågade inte riktigt gå så långt, så jag fick en rullstol att åka runt i. Bekvämt ska det vara :)
   På onsdagen drog dom min kateter, och jag var livrädd att aldrig mer känna mig pinknödig, att få ha blöja resten av mitt liv ungefär. Men det funkade direkt, och det var skönt att slippa den långa slangen. (Även om det var toppen på nätterna, att aldrig behöva gå upp och kissa :) ) På Liam gjorde barnläkaren en kontroll och vi fick även bada honom. Pinkeriet och bajsandet hade kommit igång på den lille, och på onsdag kväll kom även nyblivna mormor, morfar, moster, kusin och mosters gubbe för ett besök.

På torsdag morgon frågade jag när vi får åka hem. Vi kände att vi klarade oss bra och att det vore väldigt skönt att få komma hem. Det enda de ville göra var att kolla mitt sår, göra hörseltest på Liam samt prata lite. En läkare kom in och frågade hur allt kändes och talade ännu en gång om varför det blev ett kejsarsnitt. (De gjorde detta när de sytt mig också, för att jag inte skulle behöva undra. Allting var normalt, alltså var det inte min kropp det var "fel på" som inte satte igång förlossningen, utan förr eller senare skulle Liam kommit ut naturligt, bara det att riskerna var för många för att vänta ut honom. Kan säga att detta var underbart att få höra, så slapp jag ligga och fundera på det efteråt och jag kan vara lugn inför nästa barns ankomst.) Efter lunch fick vi i alla fall åka, och jag kan säga att det kändes overkligt, men helt fantastiskt att få ta med den lille parveln hem till oss.

Sammanfattningsvis: Jag har i stort sett bara positiva upplevelser och minnen från Liams födelsedag. Ett kejsarsnitt räknas som en stor bukoperation, men det känns inte alls så stort fysiskt sett. Det är en lång läkeprocess, inte förrän om ett år har nerverna hittat tillbaka och allt är återställt. Jag får inte träna mer än gå promenader förrän om 6 månader. Ändå känns det inte så jobbigt, jag var snabbt på benen och känner mig så gott som frisk, förutom att orken inte riktigt finns än. Hade en genomgång med en sjukgymnast på BB hur jag skulle gå tillväga när jag skulle resa mig upp, lägga mig ned, vända mig i sängen, osv. Lyssnade väl inte direkt, eftersom det gjorde mer ont att göra som hon sa. Men när såret en kväll sprack upp lite i ena kanten och jag besudlade både golv, säng och hela mig med blod, förstod jag att jag nog måste göra som hon sa i alla fall.

Utan Linus stora stöd vet jag inte hur jag skulle fixat allt. Jag som inte ens har fisit inför honom under de här snart två åren vi varit tillsammans, fick nu inse att det inte var någon idé att hålla tillbaka något som kändes "pinsamt". Han fick trösta mig alla gånger jag grät som ett barn, lugna mig när jag fick panik, hjälpa mig byta genomblodiga kompresser, hålla min kateterpåse, se mig naken och fullkomligt genomsliten, följa mig till toaletten och allt man kan tänka sig. Han som är både spruträdd och inte kan se blod, har varit med under mitt kejsarsnitt och varit helt underbar. Tack mitt hjärta.

Såhär ser magen ut 2 veckor efter förlossningen. Hormonranden är kvar, men den försvinner nog snart. Fortfarande är magen degig, så jag längtar tills jag får träna igen! Men som ni ser är ärret inte särskilt långt. Jag trodde det skulle se annorlunda ut.

(Ursäkta om texten är rörig, har skrivit på den vid flera tillfällen och fått skriva om då datorn hängt sig, men.. :) )