Morgonen började med sovmorgon till 8:30, tack min älskade son för det. Sen blev det frukost och storstäd här hemma. När det var klart åkte toda la familia till stan. Började med ett besök hos Linus mormor och morfar. De skulle åka iväg med deras stora, enorma, gigantiska, lyxiga husbil som inte är en bil utan mer en blandning mellan lastbil och buss. Jag är helt fascinerad av den av någon anledning. Sovrummet i den känns mysigare än vårt eget liksom. Ja, nog om den. De skulle dra iväg tills lördag iaf så vi fikade lite med dem. Sen åkte vi till Lidens eftersom jag behövde köpa blommor till blomlådorna samt kök och vardagsrum. Har visst vattnat för dåligt... Sen åkte vi hem, Liam fick mat och lägga sig en stund medan vi delade på en pizza.
Jag hann plantera lite blommor innan det bar in till stan igen för ett besök hos vår kurator. Det kändes så jäkla fint att kunna säga till henne att allt är bra, vi är ett par, vi hatar inte varandra längre och vi vill leva ihop. Hon sken som en sol och sa att hon såg det direkt när vi kom dit. Hon tog till sig av allt vi sa, och frågade om hon fick prata om oss (anonymt såklart) i de kommande föräldragrupperna, om hur omställningen i livet blir med ett barn, vad man bör tänka på osv. Hon frågade: "känns det bra att ni hat gått igenom detta"? Och jag svarade: "ja, det var tvunget att hända. Vi hade en otroligt svår kris, vi avskydde varandra (ja, starka ord men så sant) och hade ett rent helvete. MEN. Skulle det inte varit så, så skulle vi antagligen inte fått denna nytändning, vi skulle antingen stått kvar där vi var, det enda gemensamma skulle varit Liam och vi skulle inte vara glada ihop. Eller så skulle vi sakta men säkert kila åt varsitt håll."
Hela min kropp darrar av negativa känslor när jag tänker tillbaka på den tid som var och vad jag som person gick igenom, men jag ältar det inte. Jag ser det som något som aldrig får hända igen. Vi ska aldrig tillbaka dit, aldrig någonsin. Och det är sällan jag uppskattat det jag har, så väl som jag gör nu.
Kuratorn frågade också: "vad skulle ni gjort annorlunda?" vad gäller Liam - ingenting. Vi har varit de bästa föräldrarna han kunnat ha, gjort allt som står i vår makt. Vi kunde inte gjort något annorlunda. Det var en svår tid, nästan 7 månader utan direkt sömn. Ett ständigt vaggande. Jag såg inget ljus i tunneln när alla sa att "det kommer en tid sen när det går över". Det vi kunde gjort annorlunda handlar om oss, vårt bemötande gentemot varandra, att stötta istället för att bli osams. Finnas för varandra. Vara trevliga, trots orkeslösheten. Förstå varandra.
Kärleken försvann, den enda som fanns kvar var den till Liam.
Dessa krig vi hade, Linus och jag, var fyllda med känslor. Gråt, ilska, förtvivlan, rädsla, hat. Om inte dessa känslor skulle varit med, då skulle allt verkligen varit dött. Vi båda ville så att allt skulle vara bra, fast att vi satt så jävla fast.
När vi en dag satt i soffan, Linus var bara hemma för att säga hej till Liam, så sa jag: "Får jag sitta i ditt knä?" "varför vill du det?", sa han. Det är nåt som jag alltid älskat. Så jag satte mig där och höll om honom. Länge. Han kramade mig och allt kändes så jäkla fint. Efter det har jag lärt mig att våga kramas eller visa kärlek, trots att man kanske inte är helt sams. Man är kanske irriterade eller småsura på varandra. Mycket kan släppa med en härlig kram.
Ja. Vi sa i alla fall tack och hej, vi vill aldrig mer se dig, till kuratorn. Sen åkte Linus till jobbet och jag och Liam hem.
Innan jag sover så vill jag bara säga - om du/ni har problem, stora som små - våga be om hjälp. Dom är så otroligt duktiga, både kuratorer och psykologer, det kanske räcker att träffas en gång, eller tio eller femton. Ta hjälp och red ut problemen. Det vinner ni på.
Godnatt!
