Som person är jag ganska öppen. Om någon frågar hur läget är så är mitt svar inte alltid "jo tack det är suveränt", för det är det ju inte allitid. Det beror ju också såklart på vem som frågar, om det är en person som bryr sig om svaret, eller om det är någon som frågar för trevnadens skull. Men ibland funderar jag på om jag säger för mycket. Kanske man ska utesluta vissa detaljer om man berättar för en vän om ett gräl eller någon diskussion. Det finns ju dom som aaaaaldrig bråkar med sina vänner eller sin partner, de som aaaldrig skulle säga emot och som har det så peerfekt! Men där säger jag ifrån, ingen har det så bra. Och om det nu är så att man aldrig har en fight, då är nog hela relationen och svävar uppe i det blå! Då kan man nog se sig om efter nåt annat.
Men om man nu skulle bära allt inom sig och vara för feg för att tala, då skulle man nog gräva sin egen grav. Man börjar tillslut tro att allt är okej. Om man inte vågar berätta om sina känslor för att ens partner tex varit otrogen, då kommer man tillslut intala sig att man själv förstorat det hela. Eller att det nog inte var så farligt.
Skit samma. Har så mycket känslor som bråkar inom mig nu så jag vet varken ut eller in. Besvikelse och ilska tar snart över hela min kropp.
Det är en fin avvägning men tycker du resonerar bra. Man får känna av vem och hur mycket...Klart man måste prata om det! Du vet att jag finns här. Haft fullt upp men snart är det dags o ses!
SvaraRaderaStyrkekramar