Lördagkväll

Lördagkväll, och det är inte alltid så roligt. Jag saknar ibland tiderna då helgerna var min lediga tid (då man inte hoppade in extra på jobbet), då man var ledig från skolan och alla var taggade på att hitta på saker. Nu när helgen kommer är det inget speciellt. Visst, fler är lediga på helgerna, men ändå inte. Så många av mina vänner är liksom jag inom vården, och då är det långt ifrån självklart att alla är lediga. Tyvärr. Förr var man ute och festade med alla vänner, var uppe sent och var ute på galej, olika saker varje helg. Man kunde ligga uppe länge på fredagkvällen och kika på TV, ha hela lördagen fri och så även söndagen. Nu känns det inte alls som förr, det känns inte kul längre helt enkelt. Känns bara ensamt.

Just nu är varje dag ledig för mig. Och det innebär att jag går hemma på dagarna. Det känns som vissa ser mig som någon typ av hemmafru som ska sköta allt hemma. Som ska ha tid till allt och ork till allt, jag är ju trots allt ledig. Jag borde vara hur glad som helst. Tycka att varje dag är underbar. Jag är ju hemmafru nu. Borde ha maten klar när det är sagt. Ha städat överallt. Diskat. Fixat. Handlat och grejat. Borde vara lika duktig som alla på Facebook är. För dom är ju faktiskt väldigt rediga, eller hur?

Jag har semester ett par veckor. Sen börjar tiden då jag går in i slutfasen av en graviditet. En tid då jag ska vila upp mig, njuta  och försöka må så bra som möjligt. Jag ska förbereda mig. Handla alla saker som behövs. Planera. Packa BB-väska. Skriva förlossningsbrev. Fixa allt med Försäkringskassan. Planera föräldradagar. Borde göra detta nu. Men jag varken kan själv eller har ork. Varför ligger allt detta på mig egentligen?

Jag är trött. Har ont lite titt som tätt. Jag känner mig ständigt totalt orkeslös och har inte lust till mycket alls. Men jag klagar inte. Jag försöker ändå njuta varje dag. Jag är lycklig varje dag över att jag fixat detta så jävla bra hittills. Jag har klarat mig väldigt bra på egen hand, inte gnällt allt för mycket och tycker att jag skött mig fint. Jag går och lägger mig på kvällen och undrar ofta vad morgondagen har att erbjuda. Tänker att jag ska komma upp någorlunda tidigt. Ta vara på dagen. När jag väl somnat sover jag ofta gott. Men när morgonen väl kommer är det svårt att komma upp i alla fall, inte bra på grund av tröttheten. Det är snarare lust det handlar om. Viljan att komma upp och göra något. Vad ska jag upp till? Vad ska jag göra? Vad händer idag? Hur ska jag ta tillvara på denna dagen? Det är svårt ska ni veta. Inte alltid roligt.

Dock är jag galet glad inombords. Jag har ju faktiskt semester. Jag behöver inte få ångest för ett antal arbetspass som ligger framför mig. Jag behöver inte komma hem från jobbet med en klump i magen för att det känns som man inte har skött sitt jobb som man borde. Eller för att man tagit så mycket skit och hört så många tråkiga ord som man drar med sig hem och låter gå ut över någon annan. Det är en lättnad. En frihet, och en sorglig del jag just nu lagt bakom mig.

Jag har så fina vänner. Ni försöker få med mig på saker, hitta på något. Tack för det, ni är guld. Jag uppskattar varje sms, varje möte med er. Behöver allt socialt jag bara orkar med nu. Ni är så fina. Och jag kan vara kass på att höra av mig många gånger. Men jag går ofta här hemma med tusen saker i huvudet, fast inget att göra. Då blir det så.

Hoppas ni mår fint allihop. <3

Kram Lina och Trollet.