Ikväll rasade allt. Jag orkade helt enkelt inte mer. Man går och ler, får inte visa upp det jobbiga, måste vara glad för allt. Ytan liksom kraschade, och det inre vällde ut. Allt kom ut och det behövdes.

Nu är vi två. Och två ska vi förbli. Du och jag. Vi två och vårt lilla liv som vi snart får träffa. En sista chans, den största kraftansträngningen vi gjort. Den gör vi nu. Tillsammans, annars går det aldrig.

2 kommentarer:

  1. marika. fitness amstaff småbarnsförälder10 juli 2011 kl. 21:59

    Har ni det jobbigt hemma? :(

    SvaraRadera
  2. I väntan på vår ängel11 juli 2011 kl. 00:35

    Ja, det är kämpigt... Men jag tror inte det är så konstigt, händer mycket nu, allt på en gång och man orkar nog inte riktigt med allt. :(

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)