Att känslor kan pendla upp och ned som en berg- och dalbana. Ena stunden orkar man inte mer, andra stunden kommer ett litet pirr i kroppen och man känner sig glad, sen vänder det tillbaka och så håller det på så. Huvudsaken är väl att man håller huvudet högt, och jag tänker inte ge med mig. Tycker jag en sak så är det så. Blir man sårad så blir man, och det är inget jag tänker skita i och lägga mig för. Jag kräver en rejäl jävla ursäkt och sedan ett bemötande som visar skam, eftersom personen i fråga gjort bort sig. Sen kan det få vara bra med det, och det får lägga sig. Dock - gjort är gjort. Inget glöms. Saker kommer kanske upp om ett par dagar, månader eller år igen, det finns alltid där. Men man kan gå vidare. Så är det. Punkt.
Jag jobbar idag, men har solat en halvtimme, och med goa arbetskamrater så går dagarna riktigt bra. Dock kanske det inte blir lika trevligt att gå upp strax efter fem imorgon bitti, men who cares - när klockan blivit morgon ordentligt så är jag ändå för trött för att veta om det är torsdag eller måndag, söndag eller jul.
Igår slutade jag 21:30. Kom hem till en sambo som ville ut och gå. Jag sken upp som en sol och packade på mig träningskläderna. I två timmar var vi ute och gick. Kollade bilen och crossen nere vid garaget, tog en svängom vid åkerit och sen genom Margaretelunch (fy tusan så otäckt) och hem. HAHA Margaretelund menade jag (har bara mat i huvudet). Sen tittade vi på det skamligt roliga programmet Total Blackout och fixade lite mat innan vi la oss. Och kors i taket - vi somnade! Har haft problem båda två med den nya madrassen...
Nu känns det som att solen skiner mot oss igen, vinden har vänt och ger oss nu ny kraft. Tack för det. Och tack, Linus.
(Kan förresten tillägga att idag är det en månad kvar tills jag jobbar sista dagen. Sen går jag på semester. Och efter det, hoppas hoppas hoppas jag, att jag får min havandeskapspenning) :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar