Varje kväll sjunger jag. Ibland blir det någon barnvisa (de två jag kan ungefär...) och annars blir det lite allt möjligt. Men varenda kväll sjunger jag en låt som jag satt och spelade och sjöng när jag hade mitt hus i Hällekis. Åååh, älskade hus. Jag hade mitt stora svarta piano i mitt eget gästrum. Kunde spela hela nätterna om det var så. Allt sånt känns nu så långt bort. Det är mycket man får ångra här i livet, men att jag sålde mitt hus är nog just nu mitt största misstag. Även om jag skulle önska livet ur det gamla par som köpte det av mig, vet jag inte om jag skulle kunna flytta tillbaka. Huset är på något sätt indränkt i gamla, dåliga minnen. Men kanske. Det var där allt hände. Men samtidigt där allt startade. Och slutade. Och det var mitt. Mitt, mitt, mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar