Ibland tror man att man ska kunna prata med olika personer. Man inbillar sig att man har rätt att få en spark i rätt riktning när det är kämpigt, några uppmuntrande ord eller annat som gör att man kan få känna lite glädje. Har man varit sjuk eller är sjuk på något sätt, kan inte ens det bästa i världen bota. Jag ska inte klaga, jag är fruktansvärt lycklig och längtar av hela min själ tills vi blir tre. Men saker raderas liksom inte för det, allt finns kvar. Och när dessa stunder kommer kräver jag fan i mig att det finns någon i min närhet som fattar.
Ni är inte dumma i huvudet, ni vet varför det är såhär och vad som hänt. Varför springa och gömma sig?? Och varför i helvete frågar inte en viss person: HUR MÅR DU? HUR GÅR DET MED MAGEN? HUR KÄNNS DET? För helvete! Du har gått igenom två graviditeter. Du vet vad som händer, hur det ska gå. Men du har inte frågat mig EN ENDA JÄVLA GÅNG!! Och du har haft nästan fyra månader på dig att fråga mig. Men nejdå, bry dig bara om ditt, istället för att visa att du finns för mig. Det har du ju aldrig gjort förut, så varför börja bry sig nu?!
Ren besvikelse, det är vad som finns i min kropp just nu.
Mhmm jag kan va lite trög ibland men du får ge mig lite vinkar ibland om du tycker jag förstår lite dåligt !
SvaraRaderaKram
Hanna, du är den sista som ska ta åt dig. Du är ju en helt underbar människa :) <3
SvaraRaderaOkej det var skönt att höra :) nu kan jag sluta grunna på de. Jag tycker också att du är en underbar människa <3
SvaraRadera